Med ett tillfreds leende går jag längs gatan.
Kvällen har varit bra med prat, gott vin
och en hel del skratt i värmen
från en lägenhet som känns behaglig.

Jag tror det är sommar och har bara
fötter i mina sandaler. Kallt, men värmen
av vinet och glädjen värmer mina tår.
Lätta steg längs gatans stenar får mig att sväva.

Jag tittar upp och mina hjärnceller letar
febrilt efter minnen. Men hallå, var det inte?
Snabbt ropar jag ett namn men får ingen respons
Ännu en gång, men inte heller då känns
personen vid namnet jag sagt då och där.

Snabbt letar jag i minnets kartotek och vet
att det är du. Tre år sedan vi sågs var det.
Med uppkarskat självförtroende med hjälp
av vinet vänder jag på klacken och går efter.

I kön till Anchors Bar står du med en brunett.
Söt är hon och jag ställer mig framför dig
i förundran. Dina ord ringer fortfarande
i mitt huvud: ”Du var min fristad”. ”Har aldrig
kunnat vara mig själv så med någon annan.”

Då trodde jag på dig även om jag
visste att kärleken var omöjlig.
Jag skäms över att inte veta vad jag ska säga.
Så dumt, och mina ögon är stora av förvåning.

Mumlet skär genom den kalla vårnatten
och jag vill helst försvinna men måste
avsluta det samtal jag påbörjat.
”Ska lägga mig, sköt om dig” mummel, mummel.

Ändå är jag rakryggad och svingar mig
fram likt en trapetskonstnär genom
gatstenarna som ligger tålmodigt på parad.
Jag är glad att åren har gått.

Vem vill ha en omöjlig kärlek även om
både kände en speciell känsla då?
Visste inte du såg mig så numera, vilket
stinger till likt ett bi och gör ont en sekund.

Möten som är så rätt i en tid
kan vara så fel i en annan.
Jag är tacksam för det som var
men inser att allt är som det ska.