Hon sitter förskrämt intryckt i ett hörn. En hel hop människor står runt henne. De har vita kläder och alla befinner de sig i ett kalt rum utan gardiner eller tavlor. Där i hörnet sitter hon och letar efter ett ansikte att känna igen, hennes mammas. Allt hon ser är nya ögon hon inte sett innan. Nya munnar som pratar utan att hon vet vad de säger. De ser snälla ut men hon anar en underton av irritation. Hon är bara ett år gammal och vill bara ha sin mamma men benen gör så ont. Tankarna är i smärtans värld och hon kan inte lösgöra dem därifrån. Hon tittar ner på benen där huden nu blivit genomskinlig. Stora bubblor fyllda med vatten överallt. Det gör så ont och tårarna som kommer är en blandning av sorg och smärta. Hon skriker ut sin smärta och ingen vågar närma sig henne.

Hon förstår ingenting. Hon satt i soffan där hemma och plötsligt hällde någon en gryta kokande vatten på hennes ben. Det gör så ont, kan ingen hjälpa henne. Vem var det som gjorde så? Hade hon gjort något fel nu igen? Väggarna är kala i rummet och kylan som står likt en osynlig hinna ut från dem får henne att frysa än mer. Hennes ben domnar bort men det enda hon vill är att vara nära sin mamma och få sitta i hennes knä. Det gör ont och tårarna får henne att utmattat somna i sitt hörn likt ett djur ingen vågar röra.

-Har inte du slutat Elisabeth, frågar hennes kollega.
-Jo, men jag började läsa Tanjas journal. Jag stannar ett tag till, säger hon förstrött från sin hårda stol på expeditionen.
Tanja är i övre tonåren nu och har vistats många gånger på plastikkirurgen sedan den dagen för många år sedan då hon somnade i sitt hörn. Elisabeth har inte arbetat här så länge så för henne är Tanja en ny bekantskap. Hon brukar prata lite extra med henne när de om morgnarna hjälper patienterna med frukost och tvättning. Tanja har de senaste dagarna legat på magen, sängbunden på grund av sårinfektion. Hon suckar lite åt att få äta liggandes på magen i sängen men säger med ett uppmuntrande leende att så här brukar det bli varje gång så hon är van. Kanske är det för att Elisabeth känner igen sorgen som ibland väldigt flyktigt visar sig i Tanjas ögon som gör att hon dras till henne.

Elisabeth läser vidare i journalen och låter ljuden från korridoren där barnen leker försvinna bort likt en båtvissla i tung dimma. När Tanja första gången kom till denna avdelning hade hon blivit tvångsomhändertagen på grund av fysiska och psykisk misshandel av sina biologiska föräldrar. Numera var hon fosterbarn i en familj där mamman hälsade på henne här på avdelningen ibland. Pappan från familjen hade Elisabeth aldrig sett även om Tanja varit inlagd en hel månad. Varför kom han aldrig, undrade hon? En massa frågor hade hon om denna tjej som så hemtamt lät sig forslas runt i sjukhusmiljön. Tanja höll koll på vilket nattlag som arbetade, rutiner och visste proceduren då en av hennes rumskamrater åkte hem för att ett nytt barn några timmar senare skulle kunna inta den gamles plats.

På trots av den sorg som ibland visade sig då Elisabeth såg henne komma ut från toaletten med blanka ögon och ett litet snörvlande så var denna tjej så fantastiskt levnadsglad. Hon hade alltid ett leende till hands och ibland var det personalen som satt på Tanjas sängkant och berättade om episoder ur sina liv. Hon blev så vuxen då, den här tjejen som egentligen skulle vara utan bekymmer. En tjej som varit tvungen att ta för mycket ansvar redan som ettåring då hon var inlagd flera månader i sträck på sjukhus. Beroende av andra människors välvilja och humör.

Istället skulle hon ha varit hemma med en familj som älskade henne, suttit och pratat med sina väninnor i timtal i telefon och småflörtat med killarna. Nu låg hon här för åttonde gången i sitt korta liv på grund av ännu en operation som var tidsödande och smärtsam. Elisabeth kände hur den hårda stolen gav signaler till hennes rumpa att den nu var trött på att sitta ner. Klockan hade förlängts slagit sju och de timmar som gått sedan hon slutat hade flugit iväg. Hon hade en del att uträtta på vägen hem och hade bestämt med en väninna att gå på bio samma kväll. Hon var tvungen att ge sig av men visste att Tanja skulle bli en patient hon skulle komma ihåg genom livet.

På vägen längs den nu tomma korridoren tittar hon in till Tanja och frågar henne hur hon mår, om allt är som det ska. Hon ligger där på mage i sin säng och läser. Snart ska personalen köra ut sängen till dagrummet så hon kan få titta på tv. Tanjas ansikte lyser upp och berättar att nu är det bara en dag till som hon är tvungen att ligga så här, sedan ska hon få komma upp i rullstol. De ger varandra ett leende i samförstånd, och innan Tanja återvänder till litteraturens mysterier säger hon: – Vi ses i morgon va?