Nu har det hänt igen. Jag har fått avsked med omedelbar verkan. Som att jag skulle bry mig mer om den här gången än alla andra. Men, samtidigt så får jag väl ta det för vad det är, en ny chans till ett bättre liv. Fast det är klart, så har jag tänkt alla de andra gångerna också. Detta kanske är slutet på början som jag missade för många år sedan? Att jag passerade ett vägskäl i förbifarten, men att jag inte ens la någon större notis på det. Äsch, nu ska jag inte gräma mig för det. Nu ska jag försöka se framåt och hoppa på nästa tåg, även om alla människor hatar sådana som mig själv. Oj vad bra, nu börjar det äntligen bli lite varmare här inne, eller är det bara jag som håller på att nyktra till. Nåja, jag kan inte undgå att tänka på hur jag hade kunnat göra det här senaste arbetet olik alla de andra. Förväntar dem sig att jag ska hålla mig nykter och ansvarsfull? Dem borde ha vart fullt medvetna om vem och vad jag var när de såg mig.
För det är ju deras fel att jag blivit den jag är. Ja, kanske inte riktigt så, men det är lättare att skylla bort det på någon annan. Hade min förra fru fortfarande älskat mig så hade allt sett så annorlunda ut. Jag har två barn också, det kanske jag redan har sagt eller? Synd bara att jag inte träffat dem alltför många gånger. När dem var små så minns jag hur livet var bra och jag brydde mig inte om något annat än dem. Jag lekte jämt med dem. Sedan exploderade mitt liv och jag tappade marken jag stod på. Min fru hittade en banktjänsteman medan jag fann V75 och brännvin. Ett fullkomligt kaos rådde som ingen ville göra något åt. Jag förlorade kontakten allt mer med mina barn. Dels för att Annica, som min fru heter, inte ville att jag skulle träffa dem om jag skulle bete mig som en skitstövel, och dels för att jag ibland inte kom ihåg vad dem hette. Det är sorligt men sant. Idag har jag en bra dag. Och jag ska försöka må så här så länge jag bara kan, men det brukar bli för svårt. Små röster, fragment, bilder och minnen i mitt huvud brukar oftast vilja döda och plåga mig. Och jag har upptäckt att det är mycket svårt att överkomma dem utan hjälpmedel. Kalla mig feg, svag eller rent utav psykiskt sjuk, men tro mig när jag säger att jag verkligen har försökt mitt yttersta, även om folk bara kommer ihåg de sämre stunderna i mitt så kallade liv. Som att jag skulle vara så omänsklig så jag saknar både ångest, moral och ett sunt perspektiv på saker och ting. Det är klart det låter motsägelsefullt, men dagar som denna så gör jag ingenting annat än att hata allt jag gjort så fel. Alla de elakheter jag sagt. Alla gånger jag skämt ut mig utan någon som helst vettig anledning för det. Och visst, jag tog den lättare vägen. Den meningslösa, kärleksdöda och ångestfyllda vägen. Det är ett under att jag inte redan är död och begraven, bortglömd och bidragande till en bättre vardag för folk. Tro mig, jag har faktiskt börjat fundera. Min pappa bryggde eget, alltså sprit. Så av honom torde jag ha ärvt både smak och tycke för det, liksom en konservativ disrespekt för kvinnor. För min far slog ofta min mamma, men det var inte det värsta utan det som var riktigt elakt och hemskt var att han tyckte om det. I alla fall då han blev full. Precis som jag.
Jag slog Annica ett par gånger och nu idag så känns det både otänkbart och avlägset. Hur kunde jag sjunka så lågt? Nåväl, få inte för er att jag är en snäll och omtänksam man, för som jag sagt tidigare så är detta en bra dag. Imorgon skulle jag säkert slå Annica om och om igen.
Dröj en stund, nu kommer dem in med mat åt mig. Ni förstår att jag sitter inlåst i en cell på grund av gårdagens uppseendeväckande uppträdande men till saken hör att jag inte har den blekaste om vad som egentligen hände. Men om några timmar blir jag utsläppt med en enkel varning, och då får jag en skriftlig rapport som jag troligtvis kommer att läsa bara för att sedan tappa bort den bara sekunderna efter att jag vandrat ut i friheten. Detta är en tidig lördagsmorgon och jag bad om papper och penna för att skriva ner mitt liv. Men nu känns det inte lika glatt som då jag först kom på tanken. Nu ser jag mina misstag, svart på vitt och allt känns meningslöst och påfrestande. Det som skrämmer mig är nog tanken om att jag saknar viljan som krävs för att hålla mig nykter ens en kväll. Det är nästan tio år sedan nu som jag för första gången fick höra ordet alkoholist nämnas i mitt avseende. Att jag fann Annica var en lycka få förunnat, men ändå skulle jag trassla till det. Jag vet faktiskt inte när det började gå riktigt snett, jag menar jag har ju alltid druckit, alltid slagits, men allting förvärrades efter vårt andra barn föddes. Under förlossningen var jag ute på staden och drack. Jag minns hur jag kallade det hela för ett missöde, en olyckshändelse, och att det var fullkomligt oönskat och idiotiskt.
Sedan efter min och Annicas separation så fick jag ha ungarna varannan helg vilket resulterade i ett totalt fiasko efter någon månad. Jag föll för mina brister och kunde inte kontrollera mitt drickande även då dem var där hos mig. Till slut märkte barnen att något var fel på mig och då kunde dem börja gråta när jag skulle hämta upp dem. Nu är det flera år sedan jag träffade dem sist och jag hoppas att dem har det bra. Jag skulle inte veta vad jag skulle prata om ifall jag träffade någon utav dem, och förresten är dem så gamla så förmodligen skulle jag vara hatad och ovälkommen, så det är nog bra som det är nu. Jag börjar bli gammal och jag känner att min kropp säger ifrån när själen ibland vill andra saker. Jag kommer ifrån en syskonskara på fyra, och alla blev vi slagna utom den yngsta, Lena hette hon. Det var pappas favorit. Han slog henne aldrig men nog besökte han hennes sovrum om nätterna ändå, och inte var det för att bädda om henne. Näe fy fan, det där vill jag inte prata om. Jag hade en katt när jag var liten, en svart sak med vita ränder kring käften. Det blev min bästa vän jag någonsin haft. Jag minns jag var åtta år och kom hem från skolan en gång då mamma kom gråtande ut ur huset och sa att jag inte skulle komma in ännu. Sedan sprang hon in igen och jag stod förvirrad utanför. Men självklart så var jag nyfiken så jag klättrade upp på regntunnan och kikade in genom köksfönstret. Golvet var alldeles fullt av blod och på bordet låg min katt. Eller ja, huvudet i alla fall. Och bredvid satt min far med en kniv i ena näven och brännvinsflaskan i den andra. Då rymde jag hemifrån och började jobba på olika ställen runt om landet. Åren gick och jag fick av en vän förklarat att min syster Lena hade hängt sig. Där någonstans började jag finna tröst i brännvinet. Jag tror jag var tretton då.
Vänta, nu kommer dem och öppnar dörrarna för mig. Oj, vad tiden går fort när man har roligt.
Så där ja, nu sitter jag här nere vid älven på en grässluttning och jag skäms för att erkänna att jag har en åtta, näe sju nu, folköl vid min sida. Jag har tappat den röda tråden med den här berättelsen och funderar på att kasta bort allt. Vem ska läsa den här skiten? Som att någon skulle vara intresserad av mig och mitt bortkastade liv. Näe, nu börjar jag att sluddra och jag känner mig en aning full och förbannad och trött på allt och alla och dig och mig och ditt sätt att blidka och hata mig och ditt liv och att jag är usel och att laskdu203948+0p,x…................
Förlåt mig, men nu orkar jag faktiskt inte mer, jag har nu erkänt på detta papper att jag är bortglömd, misslyckad och fruktansvärt meningslös. Och med det så ger jag mig och kastar allt i en soptunna på Nygatan och hoppas på förbättring, men jag är mycket skeptisk. Adjö.