Käre far,

du tog mitt liv ifrån mig, och har hållit mig fången alla dessa år utan någon nypa luft.

Du nästan kvävde mig med din inflammerade, inkvisitoriska kärlek. Du förvred mitt psyke, gav mig ett förvrängt bild på livet.

Som om det inte var nog, gav du mig till avsked en korg fylld med osäkerhet, rädsla och oändliga mardrömmar som födde ett evigt koppel runtom min hals. Tårflöde nerför kinden, avstånd från andra, återkommande ångest och ständig påminnelse om det förflutna, är mina dagliga rutiner.

Du har skapat en oförstörbar bomb med inställd tid, vars minut, ett närmande till en explosion. Med gråtande själ, tvingas jag bära på en jokermask målat med frågor vars svar aldrig kommer till hands. Like a blind in the dark, I’m still searching for the hand of God to guide me out.

Kan jag förlåta dig?

Vill jag förlåta dig?

Du står i skuld till mig.