Bussen brummar fram genom Luxemburg. Egentligen spelar det ingen roll vart den brummar fram, så länge den brummar i norra Europa. Att vi svenskar är kalla, stela, blyga, håller oss för oss själva stämmer mycket bra. Men det är inte bara vi som har denna mentalitet. Att även tyskar, fransmän och luxemburgare är nästan som oss, kan bevisas genom en busstur. En man kliver på bussen som nästan är tom. Han sätter sig på ett tomt säte, lägger väskan på det andra så att ingen kan sätta sig där utan besvär och klistrar sig sedan själv fast vid fönstret så gott det går. På nästan hållplats kommer en dam och en ung tjej på bussen. De tar varsitt tomt säte och gör samma procedur som mannen. Bussen brummar vidare och ytterligare kvinnor, män, damer, herrar, flickor och pojkar stiger på. Alla tar i längsta möjliga mån ett tomt säte. Alla sitter tysta. Vågar knappt andas eller hosta för att inte tala om att snyta sig. Klistrade vid sitt fönster med sin väska på sätet bredvid, rullar bussen mot nya hållplatser. När det är mörkt ute kan man titta på andra människor som sitter på bussen, genom rutornas spegeleffekt. Att vrida på huvudet för att kolla in någon är högst förbjudet. Det kränker den andra personens integritet och hur skoj är det om någon stirrar öppet på dig? Man smygtittar istället. Döden är om någon upptäcker det. Om du får en blick tillbaka, som tyst säger “Va fan stirrar du på?”. Fy vad pinsamt. Bussen närmar sig city och alla säten är upptagna, alltså med en person och en väska på ett tvåsitssäte vill säga. De människor som nu kommer på bussen, vill i allra längsta mån slippa att besvärande fråga om det är ledigt bredvid än. Om de kan stå så gör de det. I gångarna är det nu fullt med stående folk, tur att bussarna i nordeuropa är så breda! Kanske har busskonstruktörerna tänkt på det när de bygger bussar? Även om det är många många människor på liten yta så är det ändå mycket tyst. En nysning eller ett för djupt andetag skulle väcka stor uppmärksamhet. Bäst att hålla sig tills man kommer ut i bilmullret. Den stora skillnaden i ljudnivån på bussarna är om det stiger på en arab, italienare, portugis, spanjor eller annan sydeuropé. De pratar med sin okända granne, som de inte alls är rädda för att sitta bredvid. De gestikulerar och skrattar högt. Dessa människor kan vi nordbor stirra på, utan att det är pinsamt att få en blick tillbaka. Kanske är folk från södern immuna mot sjukdomar och därför inte rädda för att smittas av de farliga bakterier och parasiter som en okänd bussgranne kan bära på.