Här sitter jag i min röda tygfotölj och tittar på alla oljemålningar som jag valt att hänga upp på mina väggar. Solen blänker in genom fönstret och strålar mot min panna. Det är ljust ute och ganska varmt. Vid den här tiden brukar det vara mycket folk
ute, och det är väl ingen skillnad idag antar jag.
Det kommer att bli en trevlig dag.

Jag har planerat att måla nya tavlor. Jag skulle vilja måla vid havet. Blått är så vackert. Samtidigt som jag målar av det skimrande vattnet kan jag försöka planera hur jag ska måla den vackra himmelen som alltid brukar skina i olika färger. Speciellt när det är norrsken.
Mina gamla tavlor domineras av mörka färger, mest svart. Mitt liv var ganska gungigt ett tag och det var inte bara mina tavlor som målades svart.

Hela mitt liv var nattsvart och vid den tiden brukade jag måla svarta tårar i ansiktet och i allmänhet klä mig skräckinjagande. Tanter stannade till och kände sig illa till mods när jag kom. Föräldrar tog sina barn i handen när de skulle gå förbi mig.

Kanske var det inte bara min svarta utklädnad som skrämde dem. Det var nog mer sminket och alla dessa nitar som jag brukade bära. Främst av allt måste det ha varit på grund av min attityd. Min livsstil var mitt språk till folket.

Jag ville att någon skulle ge mig lite uppmärksamhet.
Jag ville att någon skulle förstå, men få förstod.
Jag är målare. Jag målade min smärta och mitt hat men ingen såg eller ville se det. Jag målade min sorg och besvikelse men vem kunde förstå det?
Jag stal ur butiker. Jag rånade bilar. Jag var svartrockare och Satanist. Allt var så jävligt.

Jag svor till min chef och ställde till oreda på mitt jobb. På helgerna var jag stadgad på Sergels torg.
Tänk vad man minns bara genom att titta på sina egna verk. Jag var
fångad i ett mörker tills den tjej, som idag är min bästa väninna frågade; hur mår du?