avskedshanden vilade
på det sista ordet
innan udda blev jämnt
och björnen blinkande
ovant mot ljuset

särpräglad var enhetlig
ett obevekligt bortfall
av eskapister med visioner

ursinnet i minuten
dränktes av lidelsen
för att upphöra i den saknad
där ingen var lyckligare än hon

där ingen var verkligare än han

hon log utan vemod
med sardoniskt sinne
och handen knuten
kring de förtäckta minnen
hon alltid skulle bära