högre viskningar
än mina ljudlösa rop
på hjälp

och en evighet
som aldrig funnits
eller skapats
för den som inte längre känner
för den som inte längre tror

jag skrattade tyst
när du bad mej sluta

strandade det som var
blundade för hur du log
packade minnen
i urnor som brast
när jag tappade greppet

ingenting fanns
vi var inte längre verkliga
en tidlös lycka
där jag kunde andas

äntligen andas

staden somnade innan oss
och jag lät dig binda
utan att spjärna
med en smak av förtröstan