Tosteberga ängar – ett litet minne dök upp – det var sommar jag hade vandrat från Hälsingborg dit jag liftat med en gurkbil – fick åka på flaket bland gurkorna och har varken förr eller senare ätit så mycket gurka.
Det var helt ok. för det var “returgurkor”.
Nåväl vid Tosteberga hade jag gjort nattstopp nummer två på den vandringen – gjort upp eld och lagat mat. Jag satt där i skymningen och blickade ut över havet, solen hade gåt ned, skymningen smög närmare elden allteftersom lågorna kröp ner i glöden.
Då hände det – en tjej som jag träffat vid affären trädde ut ur världen omkring mej. Tyst satte hon sej invid elden, blickade ner i glöden en stund innan hon såg upp och mötte mina förvånade och frågande ögon.
Honmötte min blick och log ett leende som färgats av modets seger över rädsla och feghet.
Jag hade inte lagt märke till henne under mina matlagningsbestyr där hon suttit dold bakom strandrågen.
Då kaffet spred sin arom i vinden tog hon mod till sej och kom fram och då hon satt sej tillrätta ville hon se i min hand.
Allvarligt började hon betrakta linjerna som hon avlockade det hon ville veta, vilket hon även anförtrodde mej valda delar av. Vi drack kaffet blickade upp mot stjärnorna och lät våra själar flyga till långt borta och nära. Jag tror vi somnade båda, men när jag vaknade fans hon inte kvar, bara en liten lapp, en liten sida ur ett pass. Med röd penna hade hon ritat ett hjärta och skrivit några ord som jag för alltid vill komma ihåg. – Vi lever en sekund i livets alltför korta stund. – Vi ger allt vi har
sedan finns bara minnet kvar.

Och det har jag senare förstått – både var och är alldeles sant…