Det går en ängel framför mig
Jag följer i hans spår
Han är inte som andra änglar
Trots att jag inte har sett hans ansikte
Så vet jag
Att han är anorlunda
För hans vingar är lite svedda
Men jag forsätter följa honom
För tänk om just det är just den här ängel.
Som slogs mot lucifer innan allt blev till.
Just min ängel.
Men plötsligt stannar han
Bara står där
Så jag går fram till honom
När jag kommer närmare
Slås jag av en lukt så stark att jag snubblar till
Det luktar förruttnelse död och svavel
När jag kommer närmare så ser jag
Hans vingar är inte “lite svedda”
De är brända intil benet
Det hänger ruttnande kött från de vita benpiporna.
De är grå av aska och sot.
Han har verkligen slagits med lucifer
Blir min naiva tanke
Han börjar röra sig igen
Fast inte framåt som förut
Utan runt, han vänder sig om.
När han stannat igen skriker jag rätt ut
Ögonen eller där ögonen ska vara
Är två svarta utbrända hål.
Kinderna är stora varfyllda sår
Munnen är lika svart som ögonen
Och håret, det vackra gyllene håret.
Det hänger i smutsiga testar, där det inte är bortbränt.
Djävulens tecken inbränt i pannan
Lukten är hemsk nu
Lukten av döda kroppar som har legat för länge i solen.
Du kan inte vara min ängel
viskar jag fram
du kan inte vara någon ängel.
Men visst är jag en ängel
säger han klart och tydligt och han nästan ler med den hemska munnen.
Jag är ängelen från Helvetet
Bizon, 16/5 -05 kl 00:02
Dikterna om omgivningens skuld har ett absolut värde – medan den om ängeln saknar det…
Vad du vill med dikterna om flickan och hennes syster förstår jag – tror också att de kan förmedla något som kan leda till en hel del eftertänksamhet “före” om det hamnar under ögonen på rätt person.
Men vad gagnar dikten om ängeln?