Hur kan det ibland komma sig att man inte tror att man är den man egentligen är? Det är som att stiga ur sitt skal och utan skalet stå utanför och se på. Det är som att vilsen frysa, frysa känslomässigt. Ingen trygg känsla.

Varifrån får man tryggheten?
Tryggheten är oftast i positiv mening, men enligt mig så känns det som om det vore i dagens samhälle lättare om man uppfostrades med lite lättare tyglar, att man inte blir alldeles för trygg.
Trygg i sig själv kan man vara, det är en annan sak, men jag menar tryggheten utifrån, att bli blåögd redan från födseln, det är nog inte mer trygghetsgivande i vuxen ålder.
Men det är klart, man kan ju tycka att det är många som har hamnat i kriminella kretsar som ej fått tryggheten från början, men samtidigt så är det minst lika många som blivit starkare pga. att de har fått bygga upp tryggheten och förtroendet senare i livet.

Jag vet inte, jag bara tänker, funderar.