Jag reser österut. En brunaktig dimma sveper in över den öppna båtens olika sektioner.

Man kan nog säga att båten är en stor, närmast oändlig gondol, och man kan nog säga att den då och då är ett med det utspridda floddelta den färdas över, sakta österut. Kanske är vi alla på jakt efter det gamla Eden. Kanske är vi i Afrika.

Det härskar en feberaktig stillhet över resan. Resenärerna står och sitter, utspridda en och en i båten. Kanske är det ingen som vet hur många som är ombord.

Jag är mycket spröd och oförmögen att företa mig nånting. När jag försöker meddela mig med någon annan resenär får jag knappt fram någon luft alls.

“Ska jag dö nu?”, frågar jag en av dem, min pappa.

“Nej, det får vi hoppas att du inte ska.” Sen utbyter han en hastig blick med min mamma. “Du blir nog bra snart ska du se”, säger han, klappar försiktigt om mig och sen ser jag genom de nästan helt slutna ögonlocken att han går därifrån, för att lägga sig och sova.

Och jag tänker på min farmor, som dog nyligen. Att det är en mycket viktig upptäckt jag gör nu, när jag får vara nästan inne i hennes ögon och titta ut på oss och våra besvärjelser. Tänk att vi lämnade henne ensam hemma så hjälplös.

Jag finns ännu bakom de tunga ögonlocken. Nu ser jag min sångarkollega, Andreas, på styltor. Jag tror att vi har stannat nu med båten och han är uppmärksam på mig men han har en anklagande blick uppe på sina styltor. Han säger en spydighet och jag frågar mycket matt: “Varför säger du så där nu? När jag ska dö?” “Därför att jag redan är där. Jag vill ju bara inte vara ensam.”

Jag känner att han går därifrån. Nu är min luft nästan slut. Jag tänker att de var mycket kärleksfulla allihop men vardagliga när de lämnade mig nyss. Det blir ingen grand final på min resa. Inte på farmors heller.

Jag är rädd. Och mycket sakta känner jag hur den sista luften försvinner.