Ett träd. Spretigt och risigt, ganska fult. Snön virvlade förbi, lade sig för att vila på grenarna eller virvlade förbi i slumpmässigt valda vägar. Trädet vek sig inte. Det stod kvar, väntade. På sommaren, på att få blomma ut och ge ifrån sig syrliga frukter. Som till slut skulle falla. Landa. Glömmas bort. Ruttna. Täckas utav snön för att sedan försvinna spårlöst ner i jorden. Samma procedur varje år. Jag såg på, vartenda år. Jag ser fortfarande, men med andra ögon. Jag ser ett barn födas ur en mammamage, växa upp i ett hus, blomma och sedan bara leva i väntan på döden. På marken. Det var min syn på livet. Bara en droppe i havet. Livet består av att vänta. Vänta på döden. Men jag ville inte vänta, jag såg ingen mening med att leva om alla ändå skulle sluta på samma sätt. Jag bestämde mig tidigt, tidigt att jag inte skulle leva. Att jag skulle lämna alla ensamma, bara försvinna. En dag.

Första gången jag försökte ta mitt liv var en mörk dag i november. Min sedvanliga novemberdepression höll på som bäst och jag tillbringade det mesta av min tid liggandes i sängen. Mamma var förstående, hon hade vant sig med åren. Hon visste att den skulle komma. Att jag skulle ligga och gråta och sitta i hennes knä och fråga varför vi var så rika när det fanns så många fattiga och varför livet var så orättvist och varför politikerna var tvungna att kriga och varför… Men jag berättade aldrig allt för henne, inte om mina tankar, jag berättade inte om Johanna, inte om nätterna då jag grät från skymning till gryning, inte om känslan i magen jag hade varenda dag, inte om MIG. Det som verkligen behövde komma ut, det var det jag höll instängt som en råtta i en bur.
Jag var ensam hemma den dagen, alla hade någonting för sig utom jag. Min choklad hade tagit slut när jag tröstätit framför teven, tittat på sminkade, vackra tjejer som än grät, än blev kyssta, än vaknade upp med en kille i sängen. Jag blev irriterad, jag hatade såporna. Men ändå tittade jag på dem frivilligt när jag blev sysslolös. Jag grät när jag såg dom. Tanken på att jag inte hade haft någon pojkvän på fem år hade fått mig att gråta. Att jag hade försökt, men ingen ville ha mig. Mina ben förde mig till toaletten och jag kollade mig i spegeln. Spegeln skrek ut sitt missnöje mot mig, bad mig försvinna så att den slapp se mig. Svullna ögonlock, röda kanter runt en gråblå iris. Olika stora ögon som gjorde att jag fick ett aningen drogat utseende. En rund droppnäsa, liten och snorig. Munnen med ojämna tänder, fortfarande, efter diverse olika tandställningar. Platt hår, utan något som helst fall, smutsigt och fult. Tårarna fortsatte sin upptäcktsfärd över ansiktet och formade en pöl i handfatet.
Jag förvandlades. Det skedde bara över en sekund, ledsna självömkliga jag blev till ett vilddjur. Jag märkte det inte. Jag tog en flaska parfym i handen och släppte ner den i golvet. Bara för att kontrollera min makt. Flaskan gick inte sönder. Jag tog upp den igen och släppte den för att bara få se samma resultat. Vilddjuret Jag tog flaskan ännu en gång och kastade ner den i golvet med all sin kraft.
Hela golvet fylldes av små glasbitar som simmade omkring i en orange vätska. Vackra små bitar, glittrandes på golvet, som små juveler. Helt ofarliga. Glasbitarna förförde mina ögon och jag blev så förundrad av dem att jag tog min fot och placerade ovanpå dem. Ställde mig. Hårt. Hoppade. Lät bitarna sjunka in djupt, djupt. Parfymen sved i såren. Blodet rann ut genom mina fötter och färgade sockorna alldeles röda. I min förtjusning skrattade jag och såg på medan golvet täcktes av blodet.

Fortsättning följer så småningom…