var inte rädd, sparvsyster
betongen kan aldrig färga dig grå
var inte rädd för pickande fågelhjärtan
de håller dig levande när du
vill ha knytnävsslag

gråt inte över splittrade tinningar, sparvsyster
de försöker slipa knivar av dina revben
backa
skrapa inte ditt huvud blodigt mot tegelväggar
bara för att se om teglet ändrar färg
för att se om det mjuknar
det gör det inte

var inte rädd för ammunition, sparvsyster
kulorna tränger rakt igenom

gråt inte i badkaret, sparvsyster
alla porslinsmänniskor hör dig
och du är inte en av dem
porslinet förtjänar inte dig
också

karva inte i din handflata med kniv, sparvsyster
du hittar inga hemliga runskrifter där ändå
och att hålla hand med kärlekspojkar
blir så känslofattigt blodigt

när ska du förstå
att hur hårt du än sparkar på stenmurarna
rasar de inte, sparvsyster
de rasar inte
de bygger bara upp nya i ditt inre

det börjar bli glest mellan dina ögonfransar
dess skuggor börjar likna galler på din kind
sparvsyster, när ska du förstå
att det inte går att tvätta bort skuggor med mörker?

gör en dagbok av dina fingertoppar, sparvsyster
och lås den med kyssar
försegla dess hemligheter med kroppsvärme

man kan skära sig på molnen, sparvsyster
akta hur du flyger

snälla stanna hos mig, du är allt jag har
i ett ögonkast avläser du mig
och du ler innan du lyfter

underskatta inte såriga strupar, sparvsyster
man kan blöda och skrika samtidigt

& sedan blev sagan asfaltshård under deras knän

på mitt fönsterbleck ligger du och darrar
med en sårad vinge
och ett amatörmässigt utskuret hjärta
du gråter med blicken, kippar efter luft
liksom frågar mig om var den är med din ögonfärg
men jag har ingen, sparvsyster
jag har ingen
du är mitt syre

du trippar med fingrarna i min handflata
och jag läser om ditt år
och jag förstår, sparvsyster
jag förstår
du ville bara se världen ur ett ocensurerat perspektiv
men din vinge är sårad nu
och ju långsammare du andas
desto mindre andas jag

mitt hjärta
mitt hjärta, sparvsyster
det var en glasburk fylld med flytande bläck
och jag välte ut det över dina händer (med flit)
för din dagboks skull, för dig
men nu är bara glasburken kvar, och det ekar
det ekar så fruktansvärt när du lider, sparvsyster

jag tar dig i mina kupade händer
och hör ditt hjärta ticka som en klocka
dina små lungor rosslar
rosslar och jag gråter, sparvsyster
gråter för att jag vet
att din död kommer att göra mig döv

och jag tittar när du blir till
frostsplitter i mina händer
frostsplitter och sedan svarta fjärilar
nerstänkta med bläck
när regnet kommer vet jag att du kommer att smälta, sparvsyster
och bli till asfalten jag går på

och ditt dagbokslås kommer att bli till
en flyktig kyss i min nacke.