Jag vandrar längst vägen som kommer ta mig var jag vill. Den där vägen med mörk skog som sluter sig bakom en, ju längre man går. Det finns ingen väg tillbaka, bara skog. Det finns folk som säger att man kan vända om och hitta sin väg tillbaka genom skogen, men ingen som känner någon som gjort det. Själv är jag för feg för att våga samla mod och ta vägen tillbaka. Samtidigt så ser jag ingen anledning till att jag skulle återvända. Det är som dom säger, ”Kom ihåg gårdagen, dröm om morgondagen, men lev i nuet”. Det som är bra med det förflutna är att det aldrig kommer tillbaka, man kan alltid hoppas på att nästa dag blir bättre.
Jag börjar känna kylan från skogen som smyger sig på mig och jag längtar efter morgondagens sol. Fast jag tror inte att jag kommer se solen i morgon. Det känns som att jag är fångad av vägen och den inte vill släppa mig. Jag kan nog inte lura vägen heller, tror inte det är värt och försöka med en snabbsväng. Kanske jag då blir fånge för evigt, så jag fortsätter med min vandring längst vägen.
Jag kan skymta en gestalt längst bort vid den största av träden, gestalten rör sig mot mig. Nu är gestalten nästan här, en liten flicka med långt hår som skimrar i guld fastän det här är den mörkaste platsen jag någonsin sett. – Var är du på väg flicka lilla?, Frågar jag. – Hem, säger hon och kollar på mig med blåare ögon än jag kan tänka mig. – Du ska väl inte genom skogen?, fortsätter jag. – Vilken skog?, sa hon med en förvånad min. – Hur kan du inte märka skogen som sluter sig om oss? – Som sagt jag vet inte vilken skog du menar.
Flickan fortsätter förbi mig med lätta steg och jag står kvar helt orörlig.
Med blicken följer jag hennes steg mot den mörka skogen.
Det kanske var lyckan jag såg i gestalten av en liten bekymmerlös flicka.
Jag börjar följa hennes spår tillbaka.