När jag var liten sa mina föräldrar alltid att jag hade ”inbillningssjukan” när jag hade svårt för att sova. Jag påstod mig se saker i taket, i skuggorna och jag hörde röster under sängen. Röster som bara ville mig illa.
I garderoberna fanns demoner med svärd, knivar och pistoler och utanför rummets fönster stod hornprydda bestar med ögon av eld, de bara väntade på att få slakta mig. Jag har än idag ”inbillningssjukan”, men det är annorlunda. Nu ser jag demonerna och skuggmonstren klart och tydligt, och rösterna jag hör kommer från vanskapta munnar med fradga och slem rinnande nedför hakspetsen. Att jag ser dem är det ända som förändrats, de vill mig fortfarande illa.

När mina ögon ser klart igen står jag ovanför en ung kvinna. Hon ligger med sin högra arm under sig på en meterstor cirkel fylld av blod. Ryggen är uppriven med svartröda streck djupt i henne. Munnen är öppen, som om hon skriker utan ljud, likaså hennes ögon, hennes ljusblå som borrar sig in i en och ber om hjälp. Jag kastar ifrån mig kniven jag håller, tar av mig min jacka och lägger den ovanpå hennes sargade kropp. Hjärtat slår fortare och jag darrar. Drar handen genom mitt hår och ser mig omkring. Jag står i en gränd, en mörk gränd och jag undrar hur jag tog mig hit.
Jag drar fram en stor och grön soptunna, virar in jackan runt henne så gott jag kan och lyfter upp och hon kanar ner mot botten med en duns. Hon landar på rygg och hennes ben säras så jag ser hur det blöder från underlivet. Vad i helvete har jag gjort, tänker jag. Jag stänger locket och skjuter in tunnan så långt det går i gränden. Spring, ekar det i mitt huvud och jag springer. Jag springer för allt vad jag kan. Varför stannar du, hör jag någon fråga och jag märker att jag står still bredvid en lyktstolpe. Jag vet inte, svarar jag och tittar mig omkring men det finns ingen där. Jag kommer att få tag på dig, du vet det va, och jag springer igen. Jag springer genom en park och jag känner inte igen mig. Det är en helt ny stad. Det är en tom stad, gatorna känns som spikar för varje steg jag tar och det gör ont i mitt hjärta. Jag stannar till vid en mur och stödjer mig mot den, kastar upp och drar handen över min blanka blöta panna. Du glömde kniven. Vet du om det, jag sätter mig i mitt maginnehåll och ögonen sprängs. Det rinner från min mun, mina ögon och från pannan.
Jaha, vad ska du göra nu då. Jag tar mig för öronen och vill att skrattet ska tystna, jag vill inte vakna så här, jag vill inte stå bredvid ett lemlästat kadaver. Det är blod på mina fingrar och ögonen känns som om de ska ramla ut när som helst, det är bara en tidsfråga. Jag har aldrig tänkt på att det kunde vara så här vackert ute på natten. Varför har jag aldrig suttit vid den här muren förut. Njut medan du kan, hör jag och drar skjortärmen för ögonen och runt munnen. Sitt här du bara, det finns inget att oroa sig för, du vet att det inte var du som slaktade henne. Jag nickar och njuter av att få sitta där vid muren. Det var inte jag, det var du, inte jag, tänker jag och ögonen torkar. Månen är dold bakom några moln och fåglar sitter på gamla träd, sjunger för mig, för muren och för det lemlästade kadavret. Natten är varm och behaglig och jag sitter bara där, det kan vara en timma eller flera dygn, men månen lyser fortfarande då en bil svänger upp vid min sida och jag bländas av en ficklampa. Då de hjälper mig in i bilen tänker jag på mina blodiga fingrar, inbillningsjukan och fåglarna under månen som sjunger en sång för mig.