Som i såpoperan Glamour:
Vita svepande morgonrockar och blänvita
tandrader.
Mamma och pappa och lyckliga gatan.
Bland fula plastblommor och chockrosa sängöverkast, skapas intriger och vackra familjer kapitulerar inför egna misstag.
Den ståtlige Stefano med sträv rödbrun tupé,
förför med sin sydlänska accent och har som specialintresse att förgöra sina egna.
I slutändan lullar alla omkring som zombies i det dimhöljda sceneriet och det enda man tänker är: Fan vad tråkigt det måste vara att agera statist i en sån serie. Tråkigare än att vara statist i sin egen verklighet