Den mänskliga skulden är ofattbar.
Den har förföljt mig,
hela dagen.

I morse fann jag en ung gosse vid mitt frukostbord.
Han berättade för mig om lägret,
om skorstenarna, och lukten, den avskyvärda.
Hans blick vågade inte möta min, en människas.
Han sade att de sköt hans syster, i huvudet,
innan de sköt honom.

Vid lunchtid skakade världen.
Atombomber briserade över eländiga landskap.
Den napalmskadade flickan springer för sitt liv.
Hennes kropp brinner, hennes blick är fasansfylld.
Hon vädjar till oss, till dig och mig,
att älska innan det är för sent.

Till middagsdags fick jag gäster.
De utsvälta barnen med svällda kroppar
såg på då jag intog min måltid.
Jag ville ge dem att äta, men då jag försökte,
försvann de spårlöst, som irriterande flugor.
Sedan återvände deras enträgna blickar,
stirrandes på min frossa.

När jag så skulle sova föll kroppar genom luften.
Människor kastade sig ut från skyskrapor,
och föll, sakta men med en oerhörd kraft.
När deras kroppar så nådde mig försvann dem,
och lämnade endast minnet kvar, det minnet.
Jag ser kropparna falla, och elden.
De brinnande flygplanskropparna,
som ödelägger vårt mänskliga hopp.

Utmattad lägger jag mig ner,
kryper in i mig själv
och blir stum.

Tystnaden uppdagar sanningen för mig.
Den mänskliga skulden kan aldrig betalas tillbaka.