Mörkt på min sida av Tellus. Jag hade sagt god natt åt Katten som tillfälligt låg på verandan och sov. Hennes öron klippte när hon registrerade ljuden från trädgården. Rådjurens mumsande på mina blommor brydde hon sej inte om, däremot gjorde grävlingarnas raider henne alltid orolig. För tillfället var det dock lugnt. Och jag visste att hon låg kvar i sin korg för jag hade ännu inte hört kattluckans gnissel.

Stjärnorna utanför fönstret gjorde sängen där jag låg till en plats i universum. Det fanns en utsträckning i rummet bortom väggarna, bortom granarnas toppar som mörka sträckte sej mot rymden.
Jag låg nerbäddad för natten och blickade ut genom det vågiga fönsterglaset i det gamla huset. Låg där som katten och lyssnade till nattens ljud som letade sej in genom väggarna.

Universum är inte stort, tänkte jag. Universum har ingen storlek därför att universum är oändligt. Det kan inte relateras till någonting därför att det innehåller allt – innesluter även sej själv i sin minsta beståndsdel. Universums rumsliga dimensioner saknar en nämnare dimension – den fjärde, femte eller sjuttiosjunde, – vad vet jag om numerären?
Ur vårt mänskliga perspektiv har vi ju bestämt att – upp/ner, framåt/bakåt och åt de båda sidorna beskriver de tre dimensionerna vi vanligen använder oss av i vårt tänkande.
Det är gott och väl i och för sej, men det fattas några, tillexempel tiden, tanken, den oförutsedda insikten, och de stora utopiernas dimensioner.

Jag hade svårt att somna inför skönheten i alla stjärnor som långsamt ändrade plats i fönstrets rektanglar. Kom att tänka på när jag en gång stod på en bro i Göteborg, tittade ner i Göta älv och förnam dimensionen ”in” med vilken vi kan ”utgå” var som helst i universum. ”I det minsta finner vi det största” , ”Helheten i varje beståndsdel”. Konsekvensen av det synsättet om det går att använda i nuets ögonblick – blir att vi ur detta nu skulle kunna uppstå någon annan stans ”om vi bara kunde”. – Gå in i universums ”indimension” och uppstå ur detta ögonblick av icketid när som helst och var som helst.
Förutom att det låter lite knepigt i sej, så kan det vara ännu knepigare att just välja den önskade positionen varur utträdet från denna inre dimension ska ske. – Relativiteten spelar därvid en stor roll, fastslog jag bekymmerslöst på den tiden. Smålog åt min oskuldsfulla naivitet, och visste att jag på den punkten inte bättrat mej det minsta.

– Konstigt, tänkte jag, – Vad det drar?

Men det drog inte, det blåste. Ingen dör eller något fönster var öppet… Vinden tilltog och jag tänkte att jag egentligen borde bli rädd, gripas av panik och springa ut ur rummet och hem till någon granne eller nått.
Jag gjorde ingetdera – faktiskt ingenting alls, mer än att ligga kvar där jag låg. Jag kände mej fullkomligt lugn fast vinden mer och mer börjat slita i mitt täcke.
Kommer så väl ihåg tanken jag hade där jag låg och log rakt in i vinden. – Så här är det, tänkte jag. Tillåt det att ske och det kan ske. Det kan också ske fast vi inte tillåter det, och sker förmodligen då för att tala om något för oss – men vad?

Nu hade vinden blivit så stark att mitt täcke höll på att blåsa av mej. Jag tryckte in det under mej och låg stilla, väntande… Men ingenting mer hände. Vinden avtog och jag somnade…

När jag vaknade på morgonen var det ”vinden i mitt rum” jag först tänkte på. Och jag tänkte att livet aldrig mer kommer att bli sej likt, men det blev det – det har aldrig upphört att förändras.

Det är kanske inte konstigt, men det sker oss ibland så oförklarliga händelser att vi kommer ha svårt att tro att det verkligen hänt – efter en tid.