Var morgon

Känner ett sånt oerhört stort behov av att
gråta…
att dränka mig själv i patetisk självömkan
som bara jag kan

Mamma sa alltid sarkastiskt: “Inga krokodiltårar, spara dem tills du bättre behöver dem!”
Pappa slätade i sin tur alltid över de uttalde orden med: “Du kanske borde söka till dramaten, gumman?”

Inte vet jag
men jag är rätt så patetisk
gråter för det som inte borde begråtas – de små sakerna
och blundar för de stora frågorna – där mina tårar aldrig skulle räcka till…

kanske just därför…
De är väl så hemska att min lidelsefulla själ inte klara av att bearbeta dem – Freud kallade väl det förträngning

Vad vet jag?