Det finns ett förfinat ljud hos ett brev som rör sig genom en postspringa. Tyst avgörande. Lite sakta genomskinligt. Med en svag ansträngning reser han sig från skrivbordet för att samla ihop den post som gjort sig hörbar genom tysta tankar. En ovälkommen men behövlig paus i ett fördärv av rivande tankar som vägrar fästa sig på papper. Han går ut i hallen och böjer sig ner till den lilla högen av papper i kuvert. Han ser kända reklam loggor och symboler, blir omedvetet påverkad att föredra en viss produkt. Ett terrakottafärgat kuvert med röd stämpel har hans namn skrivit på sig. Ett ägandemärke. Ett ägarbyte. Från avsändare, till mottagare.
Det finns en smak och en doft kring detta brev han känner igen redan innan han skiljt det från den övriga posten. Ljudet av bläcket mot pappret, en författares hand som märks även i mottagar-adressen, handkrämen som strukit av sin sträva doft till brevpappret. Hur försiktigt
frimärket var ditsatt. Han övervägde och valde att återvända till sitt arbetsrum. Han visste inte var detta innebar, men han hade tillräckliga erfarenheter av denna sortens brev för att veta att de borde öppnas i enskildhet och läsas sittande. Den blanka brevkniven med silverhandtag drog upp sömmen mellan meddelande och kuvert. Ett ögonblick stirrade han på hennes handstil, den hade förändrats lite, omärkligt för ett otränat öga. Genom orden kände han igen den kvinna som talade till honom. En ung jurnaliststuderande med penna bakom örat och ett diskret gapskratt, blå, grön, i minnet står hon framför en vit marmortrappa, kanske i Lund. Minnet har tynat. Som selektiv alzheimer.
I de brev hon brukade sända honom var orden präglade av längtan och kyssäkthet. Detta var annorlunda. Ett stilla oregelbundet allvar. En bitter eftersmak. En uttonad ödmjukhet med kall artighet. En artighet han fann förolämpande.