Jag minns morsan i köket med mjöl på förklädet och färg på kinderna, värmen från ugnen, den kalla friska luften som pustade in genom det öppna fönstret, och plåt efter plåt med nybakade kanelbullar. Doften slingrade sig runt i varenda vrå i huset och för att hålla oss ungar lugna slängde morsan ibland till oss varsin bit ogräddad bulldeg att leka med och tugga på. När det sen äntligen blev dags för fika valde man omsorgsfullt ut en bulle och fyllde sedan ett duralexglas med iskall mjölk, levererad av gårdens egna kor. Den första tuggan var himmelsk. Och när den varma, söta degen blandades med den feta mjölken i munnen var lyckan total. Om inte morsan hade stoppat mig vid den fjärde bullen och lika många glas mjölk, hade jag säkert kunnat ha frossat ihjäl mig. Det var intressant att cykla runt och fika hos kompisar när man var barn, för vart man än kom så smakade kanelbullarna olika. Varje morsa hade sitt sätt att göra dom på och för mig blev smaken på kanelbullarna familjernas signum. Jag inbillade mig då att om kanelbullarna inte höll en viss standard, så var det något fel på hela familjen. Men så länge bullarna smakade bra var vilken familj som helst ok i mina ögon.

Men morsans bullar var faktiskt inte godast!
Jag har behållit den här hemligheten för mig själv i alla år och inte diskuterat det ens med mina bröder, ty man baktalar inte sin morsas kanelbullar. Sånt gör man bara inte.
Förlåt mig, morsan! Men grannfrun, Inga Matsson, hennes bullar var sötare och liksom saftigare. Kanske var det mängden socker, kanske var det jäsningstiden, kanske hade Inga Mattssons farmor fört någon kanellbullshemlighet vidare från sin generation… jag vet inte.
Men egentligen spelar det ingen roll. För min morsa är världens bästa morsa ändå och när man satt där med hennes nybakade bullar och glaset med kall mjölk så var man i kanelbullshimlen och sådant kommer ett barn ihåg.
Så vi glömmer det där med Inga Matssons bullar.
Och även farsor kan ju baka bullar, numera. Det gjorde inte farsorna när jag var barn.
Min farsa brukade dock baka mazariner vid högtidliga tillfällen. Men brorsan bakar ibland med
sina ungar och jag hoppas att dom uppskattar det, även om han inte har samma klass som vare sig Inga Matsson eller morsan på bullarna.

Och så var det de där CKF-kakorna.
Nere i garaget, bredvid pingisbordet, stod en frys fullpackad med massor av för barn ointressanta saker. Men under förpackningarna med älgstek, svamp, lingon och gäddfärs fanns plastburkarna med det riktiga guldet: Småkakorna! Det kunde vara Bondkakor, Nötdrömmar Fiffirutor, Toscarutor eller kanske Finska pinnar. Dessa burkar hade ofta bokstäverna CKF ritade med svart tusch på locket och fick under inga som helst villkor röras av giriga små kaktjuvshänder. ( När jag tänker efter så var ALLA kakburkar märkta CKF.)
CenternsKvinnoFörbund var ett gäng kakmonster som tydligen ägde rättigheterna till hela morsans kakproduktion, vilket vi ungar tyckte var höjden av orättvisa. Alltid var det något CKF- möte som skulle gå av stapeln, så gud nåde oss om vi så nallade en endaste kakjäkel!

Vi har alltså kakor och vi har förbud – som är lika med spänning – plus ett par ungar med ett omättligt begär efter sötsaker. Det behövs ingen barnpsykolog för att räkna ut summan av den ekvationen. Det här var på det bistra sjuttiotalet när läskeblask och snask – som dom sa i Kalle Anka – bara serverades på helgerna, efter maten. Så även en frusen kaka var guld värd.
Så det hände åtskilliga gånger att morsan stod där, några timmar innan Centerkvinnorna skulle storma kaffebordet, och fann sig stirrande ner i en plastburk länsad på merparten av sitt innehåll. De politiska kakmonstren fick nöja sig med 6 sorters kakor och en tärd värdinna, som i tankarna övervägde hårdare tag i barnuppfostringssammanhang. Så här i efterhand måste jag till vårt försvar hävda att vi faktiskt skämdes lite över vad vi gjort. Så jäkla kul att baka var det nog inte. Men CenternsKvinnoFörbund var helt enkelt inte tillräckligt avskräckande när det fanns frysta kakor i potten. Det borde varit ett hänglås på frysboxen, helt enkelt.
Men min kompis – vi kan kalla honom Carl- var nog värst.
Hans morsa hade gömt en kartong biskvier i frysboxen, avsedda för Carls farmors begravning.
Carl snokade reda på kartongen, skar ett litet hål i botten och lirkade ut en kaka. Sedan en till. Och ännu en. Och bara en endaste liten biskvi till. Och så var kartongen tom.
Ack ja! När man knådar i barndomens minnesdeg händer det att man hittar små russin..
Nåväl, tillbaka till kanelbullarna!
Nu, när man fyllt trettiofem, smakar mjölk och bullar inte lika himmelskt längre och tillråga på allt så har man gått och blivit laktosintolerant – tack för kaffet. Men det borde vara varje barns rättighet att då och då få sitta i ett varmt kök och äta nybakade kanelbullar och dricka kall mjölk. Alla barn borde få sin stund i kanelbullshimlen.