Ett ensamt glas champagne stod bortglömt i ett hörn bredvid jackan som var kall och antagligen väldigt dyr. Ur en viskande, nästan död batteriradio hördes “det strålar en stjärna” som en domedagsprofetia över lägenheten. Gardinerna var färgade av chips och coca-cola och mattorna täckta av smulor och bitvis fläckade av rödvin och sprit. Ljuset som sipprade in spridde sig inte över taket eller de kala väggarna utan som ett sedan länge dött leende dalade det ned över fåtöljen. Här låg David som ett kolli, som ett lik ingen brytt sig om att begrava. Ljuset nådde inte heller hans ansikte som det ryckte svagt i. Viskande ekade gårdagens röster mellan väggarna. Äntligen ensam.

Kvällen innan hade det varit fest. Dan före dan i den vita villan och en stämning som nästan gick att ta på, en uppsluppen värme och gemenskap. Anna hade stått framför sovrumsspegeln, kritiskt granskande sig själv. Den röda blusen skavde. “Oroa dig inte”, hade David sagt. “Du är vackrare än alla dem.” Som så många andra män före honom hade “Oroa dig inte” varit Davids mantra till hans lätt stressade fru. Han hade kärleksfullt lagt händerna på hennes axlar, där han stod iklädd kavaj och slips. “Det är väldigt snällt sagt älskling, men du ljuger så förbannat dåligt” hade Anna sagt, sammanbitet men med ett litet leende på läpparna. Hon vände lätt på huvudet och en kyss letade sig till hans haka. Om man gått upp för trappan hade man träffat på Linus och Tove, tio respektive sju år gamla, spelandes på deras fars gamla commondore 64 som han trots stora påtryckningar från sin hustru vägrat att slänga. Linus svor medan rymdskeppet på skärmen flimrade för att till sist försvinna helt. “Linus, du får inte säga sådär för mamma.” sa Tove med sin nasala stämma. “Och du får inte slå på skärmen heller” lade hon till när hennes bror tog ut sina aggressioner på den antika spelmaskinen. “Mats kommer att märka det när han kommer hit och då kommer pappa att…” “Men håll käften och snacka inte så jävla mycket.” sa Linus argt med en ton som han hoppades lät vuxen och manlig och slog sin syster i magen. Han hatade när någon nämnde deras äldre kusins namn. Mats var en bög. En fjolla. En tönt. Han visste det för Alex hade sagt det när han var hemma på Linus födelsedagskalas. Skammen kunde inte ha slagit sig hårdare ned i pojkens medvetande. En tönt. En bög. Linus skulle hellre dö än att visa sig i Mats sällskap och det tänkte han hela tiden medan Tove gråtande sprang efter mamma.

Den bilden fanns inte som kunde göra kvällningen rättvisa den decemberdagen. Kylan låg som stora sjok över gnistrande nysnö och adventsljusstakarna glittrade ut till en trolsk värld fri från bekymmer. Den lilla förorten kändes som en stor välmående oas, så långt man kan komma från alla problem ute i världen. Stilla stod snögubben och den nybyggda snölyktan under ett tunt lager snö när det knackade på dörren med den barska styrkan som utmärkte Yngve, Mats pappa. Anna öppnade (nu med mörkbrun blus) och hälsade alla välkomna. Strax fanns även David där och bjöd på glögg och pepparkakor. Han hade gjort sitt bästa för att hålla uppe sin roll som husets herre, utropat en skål och världsvant pratat om att semestra på Kos med Yngve medan Yngves fru Eva log och skrattade om vartannat under tiden som hon lyssnade på Annas ändlösa utläggningar om barnen. Mats och hans lilla bror Erik, tre år gammal, hade sprungit upp till övervåningen för att hälsa på Linus och Tove. För sådan var Mats. Han kunde leka med sin lillebror och med sina yngre kusiner utan att tycka det var konstigt alls, utan att skratta åt det barnsliga i deras lekar. Linus hade inte insett att Mats betedde sig konstigt åt för att vara sjutton år gammal. Inte förrän nu. Han stängde ljudlöst ytterdörren och steg ut i kylan.

David och Yngve slog sig ned i den stora bruna soffan i vardagsrummet. En julskiva på franska som han tillsammans med Anna inhandlat för åtskilliga decennier sedan malde på i bakgrunden på låg volym. “Så... Hur går det för Mats i skolan nu för tiden?” frågade David. “Jag har hört att Natur ska vara en rätt så tuff linje. Mycket matte och så, menar jag.” “Ja det sägs ju det” sa Yngve med ett stolt tonfall som han reserverade för de få tillfällen då han kunde skryta om sin avkommas färdigheter, “men just matte har ju alltid varit Mats stora styrka. Ja om du frågar mig så förstår jag ärligt talat inte varför han är tvungen att traggla med matte A när det är så uppenbart att pojken tar hela kursen som en lek. Det är ingen utmaning, ingenting att bita i. På det sättet var ju det extra året på högstadiet en plåga för honom. De där flummänniskorna hade inte en susning om vilka resurser de satt inne med! Hade det inte varit för den där engelskan…” ”... den där svenskan, franskan, fysiken, kemin och för att inte tänka på biologin.” klippte Eva av som kom gående från köket med ett ironiskt leende på läpparna. “Du får vara lite realistisk ibland, älskling. Jag tror faktiskt att det extra året var nyttigt för Mats. Han har vuxit upp en hel del och han har flera vänner nu. Han är lycklig, helt enkelt.” Precis när Eva hade slagit sig ned i fåtöljen bredvid Davids så hördes ett skrik från övervåningen. Ett skrik som inte kunde tillhört någon annan än Tove. David mötte Yngves blick och halvsprang sedan uppför trappan.

Decemberkvällen hade varit bländande vacker från köksfönstret men ack så kall utanför. Linus drog sin tjocka, alldeles för stora, stickade tröja som han fått av Farmor förra julen tätt om sig. Hans mamma var alltid mycket noga med att låsa dörren som ledde till vinden, både den som fanns inne och den brandstegen som fanns utanpå huset, men om vintrarna så frös alltid låset på utsidan och det blev fritt fram för Linus att sätta sig på sin favoritplats på denna jord när han ville vara ensam; vid det lilla vindsfönstret som vette ut mot gården. Han fick en rejäl chock när han märkte att han delade det lilla med någon annan. Mats. “Vad…?” började Linus. Men orden räckte inte till. Mats var den sista av alla människor som fick hitta Linus gömställe. “Jag… skulle bara kolla vad som fanns här.” Han hade satt sig i hörnet under fönstret också, Linus hörn, Linus vind, Linus territorium. Det här hände bara inte. “Din… mor gav mig nyckeln. Jag visste inte att du… skulle komma… utifrån.” Han talade väldigt ansträngt och stakade sig på orden. Detta gjorde Mats ganska ofta, på grund av det medfödda handikapp han hade som det skulle dröja flera år innan Linus skulle förstå sig på, men den gälla tonen i hans röst fick pojken att dra en triumferande slutsats. ‘Han är rädd’ tänkte Linus och någon slags belåtenhet över att ha bollen på sin planhalva igen spred sig inom honom.

Nere i vardagsrummet kände Anna att samtalet började spåra ur mer och mer. Yngve och Eva var som vanligt på var sin sida av argumentationen, som nu gällde Evas eviga strävan att få in Mats i gruppen för utvecklingsstörda på skolan och Yngves ständiga motstånd till allting som klassade hans son som onormal. Hon kände med ens hur trött hon var och hon strök ur en rödfärgad lock från pannan.  Anna hade varit vackrast i sin klass när hon gick i gymnasiet. Hennes utseende hade varit hennes sett att få respekt  i skolan. Förutom hennes otaliga timmar framför spegeln hade hennes personlighet varit ett tomt skal av ytlighet, någonting hon fortfarande försökte reparera så gott hon kunde. Dock visste hon aldrig hur hon skulle bete sig när Yngve och Eva blev allt hetsigare och totalt verkade glömt bort att de inte var hemma. ‘Snälla, trösta ungen och kom ned så vi kan äta’ tänkte hon och försökte desperat flytta ned sin man till vardagsrummet med tankekraft.

Mats visste att någonting var fel, någonting var ohyggligt fel, ja så fel som någonting bara kan bli, när Linus närmast mekaniskt närmade sig. Den, låt gå för kraftigt byggda, nioåringens gestalt verkade för ett ögonblick ta över hela rummet. Han märkte inte ens av bultandet i bakgrunden som blev kraftigare och mer  och mer ursinnigt, det verkade nästan komma från hans eget huvud. Mats bestämde sig instinktivt för att stänga in sig i sitt skal och inte komma ut förrän det som skulle ske var över.

“Såja gumman, det är inget farligt. Mats och Linus leker lite inne på vinden bara. Nej, jag lovar, jag ska säga till dem att de kan komma ut så kan ni leka alla fyra.” David höll om den lilla flickan som känt sig ensam med de äldre pojkarna borta med ena armen medan han bultade hårdare på dörren in till vinden med den andra. Det hade varit ett misstag av Anna att släppa in Mats där, hur beskedlig pojken än må vara. Och Linus hade naturligtvis satt sig där och tjurat för att Mats var där. Och nu var de båda instängda i samma rum. David kände paniken komma rusande allt snabbare genom hans armar. Jäkla unge. Linus trodde aldrig att hans far kände till hans hat emot Mats, men det var klart han gjorde. Visst hade Linus alltid varit bråkig men det var vid få tillfällen han var riktigt rädd för honom. För den kraft och det hat som verkade bo i honom. “Tove, du kan väl ta med dig Erik ned och sätta dig hos mamma? Vi kommer alldeles strax.” “Men pappa…” “Nu!” Han bad inom sig att inget skulle vara för sent. 

Klockan var sedan 19.56. Kom, låt oss betrakta det stora huset utifrån, kika in genom fönstren. Snart började fötter röra sig i trappan, resten av de vuxna skulle titta så att allting stod rätt till, maskineriet var igång. Man kunde nästan höra Evas förskräckta skrik när hon hittade sin son blodig på vindsgolvet. I den där iskalla sekunden som allt stod stilla innan paniken bröt ut på allvar, innan Anna ringde ambulans och desperat började söka efter sin make och sin son, kunde man nästan höra den koncentrerade ångesten som infunnit sig direkt efter våldsdådet, som ett iskallt hån och substitut mot det stora hat som funnits innan. Det var ljudet av en nioårings första bittra möte med verkligheten, hans upptäckt av konsekvenserna för våra handlingar, men definitivt inte slutet för hans förakt mot de svagare. Det måste någon annan lära honom. Nu började paniken.

Ingen hade lagt märke till att fönstret till vinden inte gått att stänga helt. Utanför huset kan vi se dem, far och son, klättra ned för huset i en nästan rörande symbios med varandras rörelser. Inga ord behövde bli sagda nu, men de skulle behövas i natt, det skulle behövas förklaringar och förlåtelser. David visste att det här var stort och att konsekvenserna av att halvt, kanske totalt, slå ihjäl en person var större än något barn skulle klara av. Åtminstone en natt skulle vara lugn, en natt skulle förbereda honom för en rättegång och ett liv som aldrig skulle bli detsamma igen. “Kom Linus. Jag har nycklarna till en arbetskompis lägenhet i centrum. Han är inte hemma i kväll. Kom. Vi behöver prata.” David visste att hans kamrat haft förfest där men knappast skulle återvända förrän i morgon förmiddag. Lägenheten skulle inte vara en vacker syn, men vad gör det. Kanske skulle det här kosta honom äktenskapet. Kanske skulle hon förstå. Innerst inne visste David att hon skulle det. Någon gång.

När ljudet efter bilen tunnats ut och försvunnit helt verkade världen nästan återställd, sånär som en febril aktivitet i den vita villan och en julstämning som nu var helt död. Kylan målade bilder över asfalten som skar som ett sår över en idyllisk värld, en värld som återhämtar sin fasad snabbare än någon annan. Än var ambulanserna långt borta.