Sjön var spegelblank, den dagen hon bestämde sig.
Vädret var åskgrått, och regnet hängde i luften.
Hon undrade vad hennes föräldrar skulle säga?
Skulle de sakna henne.
Skulle de vara ledsna.
Vad skulle hennes vänner göra?
Hon visste att de skulle bli ledsna.
Sulle de komma ihåg henne
som en snäll och glad människa,
eller som den hon var nu.
Ledsen och ensam.
Vad skulle {f}han{/f}, som hon {u}älskar{/u} säga?
Skulle han överhuvudtaget veta, vem hon var.
Hon hade funderat länge, länge.
Hon vågade aldrig säga något till honom.
Av feghet, och av reädsla.
Men nu var allt försent.
Allt var redan ordnat.
Hon visste vad hon skulle göra.
Hon säde en sista tanke
till alla dem hon älskade
och bad den förlåta henne.
Hon bad också en bön
till den {k}Gud{/k} hon slutat tro på.
{k}Är det meningen att jag ska leva,
kommer du hindra det här{/k}.
Sen hoppade hon.