“Livet!” sa Jonas eftertryck.
“Är inte lätt att leva”, fyllde Jerker i.
“Avbryt mig inte hela tiden”!
Jonas blickade ut över kohagen. En verklig idyll hade dom hittat, sommaren stod i full blom, hagarna var fyllda av kor och kalvar som flängde runt och tänkte att om det här var livet, så kommer det sannerligen att vara lätt att leva. Jerker stirrade irriterat på Jonas.
“Den där repliken klämmer du ju alltid ur dig så fort du känner dig filosofisk. Det är inte särskilt originellt längre, men det har det förresten aldrig varit”. Jonas ignorerade förolämpningen och fortsatte att blicka ut över fältet och fick syn på en tjur som hade fått syn på en annan tjur som själv inte fått syn på en tjur. Tjuren såg inte glad ut över den tydligen nyupptäckta konkurrensen i hagen, stövlade fram till kollegan och sa någonting som tjurar alltid tycks säga när de har nåt att säga: “Muu”, sa den. Den andra tjuren ryckte till vid den oväntade kommentaren och replikerade sedan slagkraftigt: “Muu”. Så där höll de på en stund medan de samtidigt gick runt varandra och visade bredsidan. Eftersom de var ungefär lika stora och precis lika munviga blev det svårt att avgöra en vinnare i tvisten, varför de efter en utdragen, förfärligt pinsam tystnad bestämde sig för att dela upp hagen i två lika delar och bilda två kungariken.
Jonas och Jerker var båda imponerade. De hade följt händelsen och förundrades över hur väl dessa fyrbenta släktingar hade löst sin tvist utan inblandning av vare sig kärnvapen eller biologisk krigföring, vilket de var fullt kapabla till, i synnerhet det senare.
“Det är synd om människorna”, utbrast Jerker hänfört, “de hade aldrig hittat en lika bra lösning”. Han tittade förvånat på kamraten. Inte för att Jonas gjorde något som förvånade honom utan helt enkelt för att han just svalt en fluga av misstag. “AAh.. livet på landet”, hostade han vidare, “det var en perfekt idé att lämna stan för detta, om än bara för en dag!” Han slappnade förnöjsamt av och la sig mot marken, tände en cigarett och blickade upp mot skyarna. “Ibland tänker jag att man skulle flytta ut hit, köpa sig ett torp och några kor, och bara slappna av och njuta av livet.” Jonas kisade föraktfullt mot honom. “Har du någon aning om hur mycket jobb det är att ha boskapsdjur din naiva drömmare. Du är uppväxt i en skitig halvliten storstad och skulle aldrig drömma om att arbeta mer än du behöver”.
Då han sagt detta fick han fick syn på en sån där kvick liten trekantig broms på kamratens huvud och drämde till med exakt så stor kraft som han bedömde tillbörligt. Denna välvilliga handling togs inte särskilt väl emot eftersom syftet helt och hållet missuppfattades. “Haha, utbrast bromsdråparen lyckligt. Varsågod, du behöver inte tacka mig”. “Jo men det vill jag gärna”, sa Jerker med ett halvgalet uttryck i ögonen och plockade upp en kycklingsallad som stod mellan dem och kastade den cirka fyrtio meter i sydvästlig riktning. Den landade rakt i en myrstack till de hårt arbetande varelsernas förtjusning. Nu behöver vi inte gå så långt hela dagarna, tänkte de nog. “Vad i helvete”, skrek salladens förre ägare. Plötsligt stod de båda upp, den ene argare än den andra, eller möjligtvis tvärtom, och luften mellan dem tycktes dallra nervöst, förmodligen för att den var skraj.

Den eskalerande tvisten iakttogs med stort intresse av två tjurar som stod och hängde över taggtrådsgränsen som skilde de två kungarikena Muuh och Muöh från den ociviliserade utomhagiga obygden. De skakade båda på huvudet och råmade i lätt samförstånd. De förstod att det nu skulle bli både kärnvapen och biologisk krigföring inblandat, för det var ju där dessa tvåbenta släktingar brukade lägga ribban.

I hagen rådde en tid av fred, kalvar skuttade runt och hyllade världen och livet. Solen lyste stark och frisk på den blå himlen och utlovade en framtid av grönt gräs och gränslösa mängder komjölk och kokärlek. Därutanför tornade orosmolnen upp sig över ett bistert landskap. “Muu”, sa de båda kungarna i en mun, eftersom det inte fanns mycket annat att säga om saken.