Det här är berättelsen om hur vi upplevde vår sons hjärtfel och hjärtoperation. Jag har skrivit det precis som vi har känt, upplevt och tolkat det som hänt. Någon sjukvårdskunnig kanske reagerar på att det är faktafel i texten, men det är på grund av ovanstående, nämligen så vi har uppfattat det.

Första gången vi fick veta att vår son Svante hade hjärtfel var söndagen den 17 september 2002, fyra dagar efter att Svante fötts. Vi var på väg hem från BB, det enda vi väntade på var den sista läkarundersökningen. Allt var packat och vi var förväntansfulla att äntligen få komma hem med vår nyfödde son. Vi fick förtur framför ett annat par så att vi kunde komma hem fortare. Läkaren kom med sitt portabla bord och en sköterska. Lyssnar på hjärtat, lyssnar och lyssnar, rynkar pannan. Det känns som om tiden står still. Jag förstår direkt att något är fel. Efter en evighet konstaterar läkaren att han hör ett mycket tydligt blåsljud på hjärtat.

Blåsljud?!?! Och vad är det? Det är något fel på vårt barn! HJÄLP! Vi undrar vad det är, men han kan inte svara mer än att han hör ett blåsljud men kan inte säga vad det beror på. I värsta fall kan det bli operation. Operation?! Vårt barn, vår underbart perfekta son.

EKG-apparat kommer in, någon grej som ska mäta syreupptagningen ska sättas på tån. ”Det är bäst att det mäts när han äter”, säger de. Visst tänker jag. Försök att själv slappna av och amma då!! Pucko! Svante skriker och skriker, vill inte ta bröstet. Sköterskorna drar och sliter i brösten och kommer med olika råd. Ursäkta, är jag fortfarande här?!

Vi skulle ju åka hem! Inte sitta här med massa apparater och beklagande sköterskor. ”Det kunde man ju aldrig tro. Hjärtfel, han? Han som ser så frisk ut.” Allt ser bra ut trots blåsljudet så vi får åka hem om vi vill. Vi får veta att vi ska få komma till sjukhuset i Karlstad så snart som möjligt för ultraljud.

Vi väljer att åka hem. Den lycka som vi känt på morgonen inför hemfärden var som bortblåst. Förtvivlan och tusen frågor var ersättningen. Vi försökte hålla skenet uppe, men på kvällen kom tårarna. Får han vara kvar hos oss? Vad är det för fel egentligen? Andas han verkligen som han ska? Är han inte lite blå om läpparna? Vågar vi älska vårt barn? Jag känner mig misslyckad. Varför kan inte jag göra något så naturligt som att föda ett friskt barn? Varför just vår son? Kanske har de fel ändå? Hoppet växer.

Vid ultraljudet tre dagar senare konstaterades det att blåsljudet berodde på ett hål mellan höger och vänster kammare, ett så kallat VSD. Så då var det alltså sant, vårt barn har ett hjärtfel! Platt fall! Hålet visar sig vara medelstort, vilket kan betyda att han kan slippa operation och att det kan växa bort. Det visar sig tydligen oftast inom första året. Bara vänta och se. Det finns inga klara svar.

Vi får komma på återkommande kontroller. Hålet är lika stort, lite större nästa gång och gången därpå är det lite mindre igen. Operation eller inte operation, det är frågan. Känslorna svallar, från hopp till förtvivlan. Svante den lilla solstrålen mår dock förträffligt. Det märks ingenting på honom. Det är svårt för oss och omgivningen att förstå att han har ett hjärtfel.

Allt eftersom konstateras det att hålet antagligen inte kommer att växa igen av sig själv, men att han kanske kan leva med det ändå. Men i december 2003 märker läkaren att blodströmmen har påverkat aortaklaffen. Det får till följd att en shuntmätning ska göras. Då mäter de hur mycket blod det strömmar genom hålet. I februari 2004 görs den mätningen och resultatet visar på att läckaget är betydande. Detta i sin tur innebär att det antagligen kommer att bli operation, att de behöver stänga hålet.

I april får vi komma ner till Göteborg och Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus för att göra mer undersökningar. Där bedömer dom precis som i Karlstad att Svante behöver opereras. Antagligen blir det till hösten 2004.

Väntan tar vid igen. Oron är stor för hur det kommer gå. Hur vi alla ska klara oss genom detta helskinnade. Kommer vi att orka vara ett stöd för Svante när det är dags? Dessutom finns oron för om något skulle gå fel. Risken är så liten så liten, men den finns.

Så kommer dagen vi väntat på och fasat för. Tisdagen den 24 augusti ringer de från Göteborg. De har fått ett återbud för operation 1 september, är vi intresserade? Egentligen är ju svaret lätt, men att ställas inför denna verklighet. Nu är det dags! Vår son ska genomgå en hjärtoperation. Visserligen en rutinoperation i läkarögon, men stor för oss. Med bävan tackar vi ja.

Veckan förflyter som i ett töcken. Min sambo blir nästan apatisk och jag blir manisk. Är supermorsan som ska fixa med massa roliga saker. Vara ute och busa, baka, leka och kittlas och hej och hå. I racerfart storstädar jag hemma – två gånger. Gör i ordning trädgården för hösten, städar och plockar undan på altanen. Tvättar allt jag kan komma över och skriver olika listor för vad som ska göras och packas. Inte vara still, inte känna efter. Behöver man verkligen sova?

Tidigt på tisdag morgon bär det iväg. Vi ska vara nere i Göteborg klockan 10. Dagen innan operation är det massor med undersökningar som ska göras och information som ska delges. Dagen förflyter i ett rasande tempo.

Vi ska skrivas in, rundvisas på avdelning 323 och IVA (intensivvårdsavdelning), titta i informationspärmar, ta längd och vikt, blodtryck, EKG, ultraljud, nål ska sättas, röntgen, information av sjukgymnast, samtal med narkosläkare och kirurg och information om svälttid och dusch med speciell tvål. Tempot passar mig utmärkt. Inte känna efter. Svante är så duktig! Vi är jätteimponerade av honom. Lika glad och nyfiken som alltid. Lägger snällt fram händerna när de ska sätta nålen och tittar nyfiket på när de sticker, utan att rycka undan handen. Vilken kille!

Trötta som bara den kommer vi till Ronald McDonalds hus vid halv åtta på kvällen. Det ska packas upp, Svante ska duschas en gång till och lägga sig. Fullt upp, inte känna efter.

Det är svårt att få någon ro att sova på natten och på morgonen vaknar Svante tidigt. Han ligger mellan oss, lägger armen om mig och jag får en nästan övernaturlig upplevelse. Jag hör hans hjärta, nästan som inne i huvudet. Det hörs så tydligt. Det väsande forsande ljudet som är så typiskt för Svante ekar i mitt huvud. Så som hans hjärta låtit sedan han föddes. Det är som om ljudet ville säga hejdå. Det känns nästan vemodigt att inte Svante ska låta som Svante längre. Men nu ska hjärtat bli friskt, då kan ljudet fara åt pipsvängen.

Vi kommer iväg tidigt och tar en promenad innan det är dags att gå upp till avdelningen. Vi ska vara där vid kvart över sju på morgonen och duscha en gång till. Än en gång kommer en onaturlig känsla över mig. Här går vi med vårt barn som om några timmar ska hjärtopereras. Jag ser på alla människor som stressar fram, som antagligen ska iväg till ännu en dag på jobbet. Här går vi, mitt ibland dem. Vårt barn ska opereras snart. Vi ska lämna vårt barn till okända människor som ska stanna hans hjärta. De ska skära i vårt barn. Men vi måste lita på dem(?!) annars går det inte. Vi har inget val. De vet vad de gör. Det ekar som ett mantra i mitt huvud hela tiden. Vi har inget val. De vet var de gör. Kirurgen säger att om detta inte görs så kommer han inte att kunna leva ett fullvärdigt liv ur hjärtsynpunkt. Vi har inget val. De vet vad de gör.

Så småningom drar vi oss upp till avdelningen. Där görs de sista förberedelserna inför operation. Det känns så overkligt. Där springer Svante omkring ovetandes om vad som ska hända. Till slut kommer en sköterska och säger att det är dags att gå upp till operation. Det är med tunga steg vi följer sköterskan som drar sängen där Svante ska vara efter operationen. Svante springer glatt före och trycker på hissknapparna. Halsen känns hopsnörpt. Det spelar ingen roll att risken är så liten att det händer något. Tankarna kommer ändå. Blir det sista gången vi ser honom? Jag vet att det är dumt, men tankarna dyker upp ur sin svarta avgrund.

Vi får gå in i ett litet rum. Svante sitter i sambons knä. Narkosläkare och sköterska kommer in. Sedan går allt jättefort. Han får några sprutor och somnar på ett kick. Blir helt lealös, läkaren lyfter upp honom. Vi får pussa honom hejdå. Då kommer tårarna, jag som skulle vara så stark. Vi gråter ut bägge två. Bedövade går vi ner tillbaka till avdelningen. ”Försök att göra något annat när ni väntar”, säger de. Men det känns som om allt står still. Vad gör de med vår son? Jag blir tokig när jag tänker på vad de ska göra. Tänk om inte hjärtat startar igen? Är det nu de skär upp honom? Försöker att inte tänka.

Vi går till Ronald McDonalds. Försöker äta lite frukost. Åker en biltur, men det ger inget. Det är en så stor tomhet och rädsla som uppfyller oss. Så vi åker tillbaka igen. Det känns som om tiden står still. Håller hårt i mobiltelefonerna. Ring någon gång då!! Till slut, tjugo i tolv ringer telefonen. Det är kirurgen, Mats, som säger att allt har gått bra. De hade fått ta bort en bit av hjärtmuskulaturen eftersom ena sidan av hjärtat var förstorat och satt en lapp över hålet mellan kamrarna. Allt hade gått jättebra. Lättnaden går inte att beskriva mer än att världen var återigen i färg. Jag mer eller mindre flög ner till min sambo och berättade. Vi grät av lättnad och ringde runt till våra anhöriga för att dela med oss av vår glädje. Nu kom vi dock till nästa prövning – IVA.

Vi gick upp på avdelning 323 för att vänta igen. De skulle ringa från IVA när vi fick komma upp och träffa Svante. Jag gick runt och såg på tavlorna på dem som blivit opererade för att vänja mig vid synen av vad vi skulle få se.

Vid tvåtiden får vi komma upp. Vi går i IVA-korridoren till sal 7, sköterskan öppnar dörren och där ligger han. Det luktar starkt av desinfektionsmedel, det susar och piper av alla apparater. Han ligger i en sån där stålspjälsäng med täcket till hakan. Det sticker ut slangar överallt.

I näsan har han en respirator och en sond. De har satt fast respiratorslangen med mycket tejp så att den ska sitta fast ordentligt. Hans ögon är täckta av något klet, antagligen vaselin. Hans lockiga hår står som en gloria om huvudet på honom. Han lever! Pussar hans panna, tar hans hand som känns kall och stel. Vad jag längtar tills jag kan ta honom i famnen. Det känns overkligt att han för bara några timmar sedan sprang omkring och busade och skrattade. Nu sover han lugnt. Bröstkorgen rör sig i takt med respiratorn.

När jag försäkrat mig om att det verkligen är Svante som ligger där och att han lever vänder jag upp blicken. Sköterskorna förklarar vad alla slangar och apparater är till för. Nu har jag ett nytt mantra: ”apparaterna är våra vänner”. Det står det i den informationsbroschyr som man får om IVA.

Nu är det väntan igen. Denna gång på att Svante ska vakna. Vi tror att det ska gå kontrollerat till, att de ska sluta ge honom sömnmedicin och så vips så vaknar han sakta. Men så är det ju inte. Rätt vad det är så är han bara vaken. Hjälp! Han rör på sig. Börjar skaka och gråta, en hes gråt på grund av respiratorn. Gråten letar sig djupt in i hjärterötterna. Vi lugnar honom, han får ta nappen och nallen under armen och somnar om. Vi väntar igen några timmar, men han har somnat för natten. Vi får rådet att gå ”hem” och sova för att vara starka inför morgondagen. Med viss tvekan och med ett löfte att de ringer så fort han vaknar eller om något händer går vi och sover. Tack gode Gud för sömntabletter!

Dagen efter går jättebra. Svante har sovit hela natten och andas så bra att de tagit bort respiratorn. Han är vaken och vid gott mod trots allt. Han är drogad och lugn. Vid ronden bestäms att dränen ska dras och att han ska flyttas ned till avdelningen igen. Vi får också se hans hjärta när de gör ett ultraljud för att se att allt är bra efter operationen. Det är första gången vi ser lappen de satt för hålet.Häftigt!

Äntligen! Efter att de dragit drän och han fått på sig blöja och en liten skjorta får han komma upp i knät. Vilken känsla! Det känns nästan som första gången jag fick honom i famnen. Han somnar och jag känner mig så tacksam över att allt verkar ha gått bra. Efter tuppluren får han i sig lite mat, som verkar få stanna kvar. Så småningom kommer de och hämtar honom ner till avd. 323. Det känns lite otäckt. Från att ha varit på IVA där de alltid har minst en sköterska tillgänglig hela tiden, blir vi flyttade till ett rum där de kollar till oss var fjärde timme. Han är ju ändå nyopererad. Naturligtvis så fick vi ringa om det var något, vilket det blev rätt så ofta. Maskiner som pep, slangar som kom i kläm och sladdar som lossnade när vilden Svante var i farten.

Dagarna går. Andra dagen efter operation är Svante uppe och springer. Sladdar, slangar och mediciner kopplas ur allteftersom. Allting ser ut att gå jättebra och han verkar hämta sig fort. Under helgen får han sova med oss på Ronald McDonald, bara vi kommer till avdelningen för att göra kontroller och ge medicin. Helgpersonalen tror att vi säkert får åka hem på måndagen, även läkarna antyder det. Svante har i stort sett varit utan smärtlindring hela söndagen och det har gått jättebra, så vi är inte så oroliga. Ett ultraljud ska göras bara på måndag morgon, sedan blir det antagligen att åka hem. Återigen står vi packade och klara för hemfärd, precis som på BB.

Vid ultraljudet visar det sig att det har blivit vätska i hjärtsäcken, en vanlig komplikation som ofta försvinner av sig självt. Ingen hemfärd idag. Vi fortsätter vår permission och medicinering med vätskedrivande. Förhoppningsvis så kissar han ut det. Bara att packa upp igen. Det känns ändå skönt att vara kvar så att de har koll på honom.

På Ronald McDonald är det full aktivitet. Det ska firas femårsjubileum dagen efter. Det är ju jättekul, för det är ju så otroligt bra att det finns. Men det är inte lika kul att bo där då med ett barn som vi ska vara särskilt uppmärksamma på så att det inte blir mer vätska i hjärtsäcken. De tecken vi ska titta på är om han blir grinig, hängig, klängig, ingen matlust och feber.

På tisdag sätter cirkusen igång med firandet. Vi är först på ultraljud på morgonen, som visar att det blivit mer vätska. Humöret är inte i topp! Inte blir det bättre av att man känner sig som en apa på zoo när det springer omkring massa grupper med människor som ska titta på huset. ”Här sitter dom och äter.” En grupp på tio personer står och illglor på mig när jag äntligen lyckas få tid till att äta. Kul!

Dessutom börjar vi märka vissa tecken på Svante. Han är inte riktigt sig själv. Men beror det på alla människor och det som händer runt om, eller är det allvar? På eftermiddagen får han feber så det blir in till sjukhuset och kontroller igen. Det visar på något mer vätska, men vi får ändå ”permis”. Det blir en orolig kväll och natt. Dessutom ett jubileum som firas precis utanför fönstren och personal som springer ut och in genom entrén som står öppen hela kvällen (jättekallt för ett febrigt barn). Hoppas att de fick mycket sponsorer är väl det positiva jag kan säga om det jubileet. Men samtidigt vet jag att det betydde jättemycket för de föräldrar och barn som varit länge där, men man är ju sig själv närmast.

Svante sover trots allt bra under natten. Febern har inte försvunnit på morgonen och han är grinig och vill inte äta. En snabb frukost och in till sjukhuset igen, nytt ultraljud. Nu har det blivit ännu mer vätska. Doktorn förbereder oss på att ett drän antagligen måste sättas. Blir det för mycket vätska i hjärtsäcken kan inte hjärtat arbeta som det ska. Vi får inte ge honom något annat än flytande att äta. En ny nål sätts eftersom den andra har suttit så länge.

Han blir grinigare och grinigare, vi känner inte alls igen honom. På eftermiddagen görs ett nytt ultraljud och nu går allting fort. Hjärtat är under tryck och ett dränage måste sättas. Tydligen är det så att när det går över en viss mängd vätska så drar det bara till sig ännu mer, och det går fort. Det är en stor operation som håller på där alla är upptagna, så en kirurg måste gå ifrån för att operera Svante, därför hinner vi inte få mycket information innan.

Det blir upp på operation igen. Denna gång blir det annorlunda. Han ska inte somna i vårt knä och sedan bäras ut av narkosläkaren. Denna gång vill de att en utav oss är med när de gör i ordning Svante i operationssalen. Den förklaringen vi får är att detta är ett ingrepp som tar så kort tid och de vill att han ska vara sövd så lite som möjligt. Vi bestämmer att sambon ska gå med. Vi tror ju att han bara ska vara med när de lägger ned honom på operationsbordet och sen gå.

Jag och en sköterska åker ned till avdelningen igen. Jag går in på vårt rum som är tomt och ödsligt nu när sängen är borta. Då kommer gråten och oron. Ännu en gång har vi lämnat bort vårt barn. Vad händer nu? Och vart är sambon? Tjugo minuter går. Vad är det som hänt!? Äntligen öppnas dörren och han kommer in, helt förstörd. Han berättar att han fick vara kvar ända tills kirurgen stod redo. Svante har hela tiden varit livrädd och gråtit. Inte kunde han tröstas ordentligt heller eftersom han låg på operationsbordet. De la på dukar, tvättade, tog blodtryck och allt vad de nu gör. Direkt efter att Svante somnat knackade de på axeln och ledde snabbt ut sambon. Varför gör de på det här viset?! Vi är väldigt upprörda och förstår inte. De är ju så jättenoga med annars att barnen inte ska ha ont och att undersökningar och annat ska göras så smidigt som möjligt. Svante hade varit skräckslagen. Hjärtat värker.

Efter ungefär en timme kommer kirurgen in till oss. Det är samma kirurg som gjorde den stora operationen för en vecka sedan. Han börjar med att säga att sambon varit kanonbra. Det är inte alla föräldrar som klarar det som han gjorde.

Sedan får vi den verkliga förklaringen till varför de gör så. Det är nämligen så att efter att sömnmedicinen ges så sjunker blodtrycket. Det gör att blodkärlen vidgas. Och när det är så mycket vätska i hjärtsäcken som Svante hade så finns det inte så mycket extra utrymme. Så han berättar att från det att de gett sömnmedicinen så har de 30 sekunder på sig att lägga ett drän och tömma. Annars är det stopp. Hjärtat har ingen plats att slå. Han försäkrar dock att det aldrig var någon fara för Svante, allting sker mycket kontrollerat. Men ändå – 30 sekunder?! Det ekar i mitt huvud efter musiken till Magnus Ugglas fyra sekunder. Men istället för fyra så är det 30. ”30 sekunder lalalalala.” Jag har nog blivit tokig! Det var ju tur att vi inte visste om det innan. För då hade jag nog blivit tokig på riktigt.

De hade tappat ut 100 ml och satt ett drän. Allt hade gått bra. Vilken tur att vi var kvar här i Göteborg. Tänk om vi åkt hem och det blivit vätska senare och vi kanske inte uppfattat det förrän det var för sent. Hemska tanke!

Vi får gå upp till uppvaket. Svantes säng är den enda som står i det stora rummet. Han ligger i den vuxensäng som han fick andra dagen efter första operationen eftersom han var så livlig. Men nu ligger han stilla och sover, så liten och sårbar. Ett drän, alltså en slang, går in i bröstet mellan de båda ärren efter dränen för en vecka sedan. Slangen går till en behållare på sängen där vätskan ska samlas. Återigen är smärtlindring insatt.

Vi har gått två steg tillbaka. Denna gång känns det värre. När vi var på IVA för en vecka sedan trodde vi att det bara skulle bli bättre. Nu är vi bra mycket slitnare, detta känns tufft. 30 sekunder ekar hela tiden i huvudet. Blir detta det enda bakslaget? Kan vi andas ut nu?

Sambon får en klapp på axeln av narkosläkaren som säger att det var jättestarkt gjort och ber om ursäkt över att de är tvungna att göra så. Hon varnar också för att när de vaknar så är de ofta i den känslan som de var i när de somnade. I Svantes fall så var det skräckslagen. Sambon blir vit i ansiktet, med minnet från operationssalen mycket levande. Med bävan väntar vi på att Svante ska vakna. Naturligtvis så vaknar han när sambon är på toaletten, och det med besked. Det tar lång tid att lugna honom. Känner mig maktlös. Han får mer morfin och lugnande. När han vaknat till lite mer och lugnat sig är det ner till avdelningen igen.

Där får han ”tights” på sig med hål i grenen så att han kan ha blöja på sig. Han måste ha dom på sig under natten med dränslangen under så att den inte ska lossna utan sitta på plats. Vi får också information om vad vi ska göra om den lossnar. Då är det akutlarm som gäller, för det får inte komma in någon luft naturligtvis. Vi ska knipa åt om slangen och larma direkt. Det känns nervöst. De säger att det är väldigt ovanligt att den lossnar, men de sa de om att sätta drän också.

Natten går bra, även om sambon som sov på sjukhuset inte fick en blund i ögonen. Idag ska Svante upp och röra på sig så att den eventuella vätska som är kvar kommer ut. Vi får en backventil på slangen och en påse istället för behållaren, ett ”survival kit” i en ryggsäck som vi måste ha med oss hela tiden. Däri ligger peanger och kompresser om dränet skulle lossna.

Svante sätter fart och vi springer efter med påsen och den lilla ryggsäcken. Glad för att han är så pigg, men livrädda för att han ska göra någon plötslig rörelse så att allt lossnar. Det är nog en rätt så rolig syn. Svante är irriterad över att vi jagar honom överallt och försöker springa ifrån oss. Efter ännu ett ultraljud bestäms att dränet ska tas bort under dagen. Svante är numera en ”torrboll”, det vill säga att han inte har vätska i hjärtsäcken.

Eftersom han ska få starka mediciner när de tar bort dränet får han inte äta fast mat eller dricka något några timmar innan. Vi gör allt för att försöka få honom att tänka på annat.

Efter lunchen är det dags att gå till behandlingsrummet. Han får ytterligare någon medicin som gör att han blir ”utslagen” en kort stund när de ska ta bort slangen. Han är jättelugn. Det är inga problem och allt går bra. Äntligen slangfri igen. Efteråt är han väldigt ledsen. Antagligen en snedtändning på den starka medicinen.

Vi har sådan tur att det är clowndag, det är det varje tisdag och torsdag. De kunde inte kommit mer lägligt. Clownerna sjunger ”Emil” och busar lite – underbart! Svante lugnar ner sig och sover hela eftermiddagen. Helt slutkörd! På kvällen får han feber, men han svarar bra på medicin så vi avvaktar till dagen därpå. Tyvärr så slipper han inte dropp. Vi lyckades inte få i honom så mycket vätska som han skulle idag eftersom han inte fick dricka på grund av medicinen. Inte slangfri trots allt.

Nu flyter allt på och allt går jättebra. Vi slappnar av mer och mer och Svante verkar må toppen. På lördagen är det äntligen dags – hemfärd. Vi vågar inte riktigt tro det förrän vi har packat och sätter oss i bilen. Det är med delade känslor vi far hemåt, samtidigt som det är skönt att det är över känns det lite otäckt att åka hem och inte ha sjukvården nära.

Ungefär när vi kommit halvvägs tröttnar Svante och vi stannar i Skara för en fika och för att röra på oss lite. Vi parkerar utanför domkyrkan. Trots att jag inte är troende så känner jag att jag vill gå in och tända ett ljus, som tack till något som är större än oss. Ödet, vetenskapen eller vad sjutton det nu är. Kanske till och med en Gud? Jag känner mig så otroligt tacksam och ödmjuk efter det vi varit med om. Inne i kyrkan är det en kör som övar, hallelujan strömmar mot oss. Ljus är tända lite överallt och ”kyrkdoften” möter oss. Det känns högtidligt att gå fram och ta ett ljus och tända för att sätta i den stora ljuskronan. Jag tänder ljuset, blundar och säger tack. Tack för att allt har gått så bra och att vi klarat av detta. Sedan står vi en stund alla tre och kramar om varandra. En tår rinner nerför min kind. Vår son lever. Jag ska aldrig mer ta något för givet.

Nu är det dags. Nu far vi hem. Vi är två väldigt stolta föräldrar med vår hjärtfriska son. Äntligen, efter nästan två år är det dags. Resan hem, som från början gick någon annanstans än vad vi tänkt. Som en dikt som någon skrivit. Den jämför att få ett barn som inte är friskt eller att saker inte blir som man tänkt sig med att det är som att om man skulle ha planerat en semesterresa, satt sig på planet och hamnat någon helt annanstans. Först blir man förvånad, kanske arg och lite ledsen för det var ju inte vad man tänkt sig eller planerat. Men sedan kanske man upptäcker att det inte blev sämre, bara annorlunda.

Våra liv är för alltid förändrade av våra upplevelser. Även om man önskar att Svante sluppit gå igenom detta, har vi alla blivit starkare och ödmjukare inför livet.

Carpe Diem! Fånga dagen!