Här sitter jag nu äntligen. Så många gånger som jag tänkt göra detta, men inte vågat. Varför? Rädsla för att bli igenkänd eller för att vara för sentimental?

Kanske har jag fastnat i något som inte är sant, men det är sanning för mig; mina minnen och fantasier av Max. Min stora ungdomskärlek. Jag har åkt förbi så många gånger där han bor. Hoppats att få se en glimt av honom, men vet inte vad jag skulle gjort om så vore. Stannade en gång vid kyrkan, för att leta efter en gammal gemensam väns grav. Föreställde mig att Max skulle komma förbi, då hade jag ju en ursäkt. Att jag hade haft vägarna förbi och tänkt på vännen och ville stanna för att på något sätt visa att jag minns honom. Men ingen skymt av Max.

Har inte sett honom sedan den gången vi kysstes, i november 99, tror jag det var. Ändå sitter jag här nu på skolans trapp och minns. Allt från första gången jag fick syn på honom i skolkatalogen då jag fick som en elektrisk stöt. Första gången jag såg honom på riktigt, första dagen i sjuan. Hur han kom gående med sina släpande steg, händerna i fickan, blicken som skymtade under luggen. Ögonen som lyste mot mig, letade sig rakt in i mitt hjärta. Vad är det som är så speciellt med honom? Varför har jag sådana känslor för honom när vi inte ens känner varandra? Hur skulle mitt liv sett ut om jag valt honom istället för Krister?

Tänk alla gånger jag tänkt på Max. Hur vi skulle ha haft det, hur vi skulle suttit och pratat. Hur han i fantasin har varit min ventil när det varit jobbigt. Så många gånger som jag undrat om han tänker på mig. Vilka känslor har han haft för mig, om han nu någonsin haft några?

Ser mig omkring på skolgården, den ser annorlunda ut. Men i mitt minne ser jag den så som den såg ut för femton sexton år sedan. En fredagskväll och det är disco anordnat av någon klass i gympasalen. A-traktorerna, mopederna och Max som står och smuttar ur någon flaska som någon i gänget lyckats få utköpt. Kan känna hur mitt hjärta bultar, fjärilarna som fladdrar i magen, hur jag längtar efter att få vara hans.

Kommer ihåg hur jag efter mycket om och men vågade bjuda upp honom, men inte visste hur jag skulle hantera det. Jag visste inte vad jag skulle säga och vågade absolut inte säga vad jag kände för honom. Han var väl blyg han också, eller också kände han inte alls som jag? Kommer ihåg hur det kändes att ha hans armar runt mig, hans lukt, lägga huvudet mot hans bröst och känna hans andetag och hur våra ben snuddade mot varandra. Även om vi inte kände varandra, så kändes det som att komma hem.

Tänk den gången när min kompis gömde hans moped för att han skulle säga ja, när jag frågade chans i sjuan. Jag hade inte bett honom göra det och det kändes såååå pinsamt. Eller när Viktor ringde och låtsades vara Max. Jag hörde direkt att det inte var han, men spelade med. Dagen efter bad Max om ursäkt och sa att det inte var han som ringt. De hade sagt till honom att jag gått på det! Vad jag skämdes! Han måste ju tro att jag var en jubelidiot. Varje gång han kom i närheten blev jag helt svag i knäna och betedde mig nog som en också. Alla gånger vi satt utanför deras klassrum och spanade och ville att han skulle se mig. De gånger vi gick runt skolan för att ”få friskt luft”, och gick förbi deras klassrumsfönster flera gånger varje rast och bara råkade bli sittandes på bänken utanför. Alla gånger jag gått på stan och hoppats på att han skulle vara där.

Jag kommer aldrig att förlåta mig att jag inte gav det en chans. Jag hade chansen för sex år sedan. Vi var bägge singel. Jag skulle tillbaka till hemstaden och gå ut med en kompis. Vi drack rätt så mycket vin, och ringde till Max som bjöd hem oss. Vi tog en taxi dit, spänningen fanns kvar. Vi åkte iväg till stadshotellet och den kvällen kysstes vi för första gången. Det var helt otroligt! Vi delade taxi hem, han ville att jag skulle följa med honom men jag tackade nej! Jag ville att det skulle bli något speciellt, inte något vi gjorde på fyllan. Det har jag ångrat ända sedan dess.

Jag hade satt honom på en så hög piedestal i mitt inre att jag inte vågade som nykter att säga hur jag kände, och han var för blyg.

Väl hemma, femton mil bort, så rann det bara ut i sanden. Varför, varför tog jag inte chansen? Han ringde flera gånger, ville till och med fira millennieskiftet med mig. Men jag vågade inte, var så rädd för att bli sviken av vad jag såg som den perfekte mannen. Så han gav upp till slut. Något år senare fick jag höra att han träffat någon och att de väntade barn. Då gav jag upp hoppet och satsade på mitt förhållande. Jag och Krister har det bra, vi har en underbar son tillsammans. Men jag har ändå dåligt samvete, för det känns som om mina känslor för Max alltid kommer att finnas där, och hoppet om att det en dag kommer att bli vi.

Nästan varje dag tänker jag på Max. Har han någon gång känt detsamma som jag? Känner han detsamma när våra blickar möts? Kommer han ihåg den ömma kyss han gav mig på halsen i baren då för sex år sedan. Så ömt och kärleksfullt. Jag kommer ihåg, kommer aldrig att glömma. Hur jag såg upp i hans ögon, och såg kärlek? Varför, varför gav jag oss inte en chans? Det är absolut en av de saker som jag alltid kommer att undra över, hur skulle det ha varit om det varit vi?

Tillåter mina tankar att fara iväg – om. Om om hade varit. Om vi vågat ge det en chans och lärt känna varandra. Fanns det kärlek där, eller var det bara fantasier? Även om det inte fungerat hade vi ändå vetat och jag kanske kunde ha släppt tankarna på honom.

Fantiserar tio år framåt i tiden. Har en utekväll på stadshotellet. Jag är singel, och vem är inte där om inte Max – också singel. Skulle det hända ikväll? Är tiden inne nu. Vi sätter oss ned och pratar, för första gången som vuxna människor. Känslorna finns fortfarande där, värmen sprider sig från hjärtat. Vi har mycket att prata om. Upptäcker att vi har mycket liknande värderingar och mål i livet. Känns nästan för bra för att vara sant. Jag känner mig styrkt av drinken och frågar rent ut om han har några känslor för mig. Han ser mig djupt in i ögonen. ”Mina känslor för dig har alltid varit starka. Jag har aldrig glömt dig” säger han. Försiktigt smeker han min kind. Hjärtat fladdrar till. Nästan som beställning spelas ”Take my breath away”, vår sång. Han räcker mig handen och bjuder upp. Våra kroppar smälter samman. Känslorna finns kvar. Jag känner mig trygg i hans famn. Hans hand smeker min rygg och trycker mig närmre honom. Allt runt om oss känns oviktigt, jag är i Max famn. Hans hand söker sig upp mot min kind och han ger mig en försiktig kyss. Äntligen! Den som jag väntat på, hjärtat slår vilt. Kyssen fördjupas, blir intimare. Vi trycker oss mot varandra. Vill ha mer. Djupt ser han i mina ögon med en tyst fråga. Svaret är ja. Jag vill följa honom och komma ännu närmre. Äntligen bli hans.

Han tar tag i min hand och drar mig mot garderoben, vi hämtar ut våra jackor och går ut. Vi ser på varandra igen. ”Är du säker?” frågar han. ”Har aldrig varit mer säker i hela mitt liv!” svarar jag.

Det visar sig att hans lägenhet inte är så långt därifrån. När vi väl kommer upp blir vi lite blyga för varandra. Vi har längtat efter detta så länge. Han hjälper mig av med jackan och undrar ifall om att jag vill ha ett glas vin. Jag tackar ja. Jag kan inte förstå, äntligen ensam med Max! Han kommer ut från köket med två glas vin och räcker mig den ena. ”Skål för oss!” Vi ser varandra djupt in i ögonen och tar en djup klunk. Han tar mitt glas och ställer det på bordet bredvid. Tar tag om mina kinder och ger mig en kyss. Bägge undslipper en suck. Äntligen! Äntligen är det vår tur! Det är som om vi inte kan bärga oss. Egentligen vill vi gå långsamt fram och njuta, men vi längtar så efter varandra. Vi mer eller mindre sliter av oss kläderna, vill komma så nära som möjligt. Vi står nakna framför varandra. Bägge är vi äldre och tyngre, med rynkor och grå hårstrån. Min kropp är märkt av barnafödande och hans av hårt arbete. ”Du är så vacker! Jag har längtat så efter detta ögonblick” säger han. Hans händer smeker min kropp, han kysser min hals och jag drar fingrarna genom hans hår. Det känns som om jag kommit till himmelriket. Det är precis så underbart som jag fantiserat. Våra kroppar passar perfekt i varandra. När vi två blir en får äntligen en mening.

{k}Gammal kärlek rostar aldrig?