När vinden mojnar framåt kvällen vet Frida att det snart blir mörkt. Det har pappa sagt. Nu sitter Frida på verandan och det är vår och det luktar så gott från äppelträden och syrenbuskarna som börjat knoppas. Hon dinglar med benen över altankanten och leker skuggleken. När kvällssolens skuggor kastas mot marken kan de anta de mest fantastiska former: ibland blir en enen en ful, gammal, läskig trollkarl med en jättehatt och idag sitter en sjufotad kanin på gräsmattan och äter morötter – det är gräsklipparens skugga. Pappa och Frida brukar alltid klippa gräsmattan tillsammans på söndagar – för Frida gillar att hjälpa till – men idag kommer släktingar på besök och då måste pappa klippa nu istället. Han är konstig. Dom brukar ju alltid göra det tillsammans men så fort han hörde att Harald och Inger skulle komma på fika släpar han fram den bensinluktande kaninen och ska klippa fast det är fredag, och helt själv, utan Frida. Det är som att det vore farligt om gräset var långt när man får besök.
Fridas lek tar slut, för nu är det alldeles becksvart och det är läskigt när det blir mörkt och hon springer in med sina gräsiga fötter men mamma blir arg och säger att Frida måste torka av fötterna innan hon går in. De ska ju få besök. Och pappa klipper nu fast det blivit mörkt och det låter som om ett flygplan åker runt därute, ungefär. Nu ringer det på dörren – det är Harald och Inger. Frida blir pussad och killad och hon skrattar men vill egentligen säga ”sluta”, men det kan man ju inte riktigt säga till Harald, för han är gammal och stor och pratar jättehögt och lyssnar aldrig på en. Pappa brukar säga att Harald är tråkig och skrikig, men nu är pappa trevlig och skrattar – som om det var charader och pappa skulle göra ”tvärtom.”
Nu fikar alla. Dom vuxna dricker kaffe som luktar gott och det finns jättegoda kakor med cocos och kanelbullar och Frida äter minst tio kakor och blir proppmätt. Hon dricker röd saft som knappt smakar körsbär, men hon vill inte säga till mamma att den är för svag och när mamma frågar om den blev för svag säger hon ”nää” för hon vill inte vara besvärlig. Harald har ont i benen och har blivit opererad någonstans och nu pratar han om det hur länge som helst. Efter förra gången de var här sa pappa till mamma att han skulle vilja ”stoppa något stort och trubbigt i Haralds käft så han håller tyst någon gång.” Men kanske vill pappa inte det just idag, för nu ser han ganska glad ut.
Harald har tydligen haft väldigt ont. Han slutar aldrig att prata, och ingen annan får chans säga något och Frida tänker att nu håller nog pappa i alla fall på att explodera av ilska, för så ser han ut. Utan att tänka sig för säger Frida plötsligt jättehögt, ja nästan skriker:
– Något stort och trubbigt.
Harald tystnar. Alla tittar på Frida. Hon bli röd hela ansiktet och skäms lite, men det bara kom ut ju, helt utan att hon märkte det. Hon hade inte alls tänkt säga så. Mamma tittar förvånat på Frida och undrar varför hon sade så och Inger utbrister som en sol ”vad säger du lilla ängel”, men vill egentligen inte veta, ungefär som när man frågar ”hur mår du?”. Frida gömmer huvudet i händerna för hon orkar inte med att alla ska titta på henne helt plötsligt och ställa massa frågor, bara för att hon sa en liten sak. ”Jaja, du säger så mycket konstigheter du … ta en kaka till”, säger mamma som inte alls kommer ihåg att pappa sa det där med stort och trubbigt för några veckor sedan, och Frida tycker det är konstigt och sen säger hon ”näej, jag vill inte ha någon kaka, och jag är ingen ängel, för dom har vingar och bor i himlen” och hon är tvärsur, och borrar in sig mellan kuddarna i soffan men mamma och Inger bara skrattar. Harald låtsas inte om Frida och fortsätter babbla om någon läkare som var en idiot och någon annan som också var en idiot. De andra lyssnar på Harald igen och Frida slutar vara sur och slutar borra in sig i soffan och hon tittar på pappa som stirrar Frida rakt i ögonen och först tror hon att han är arg för det där hon sa, men så ler han och blinkar med ena ögat och bekräftar att de har en hemlig pakt. Köra-något-stort-och-trubbigt-i-haralds-käft-pakten.
Harald pratar och pratar och pratar. Mest så gnäller han på allt möjligt. Först benen, sedan bilen, sedan grannarna och deras hund som bajsar överallt och sedan någon tant som vägrar läggas in på hem fast hon är säkert hundra år och sen en massa annat. Inger frågar Frida ”hur är det i skolan då” men Haralds mun är som en ångvält, och hon hinner aldrig svara innan han kör över henne. Nu pratar han om en ny flaggstång som han rest på baksidan av deras hus. Den är tydligen alldeles särskilt dyr och fin och det var mycket jobb att få dit den och han är väldigt stolt. Och grannarna är minsann avundsjuka, det vet han, det har dom sagt. Men han säger att han tror att det blåser mindre nuförtiden där de bor, för flaggan vajar inte som den borde. Inger säger att hon tror att det kan vara för att träden är högre nu än för tio år sedan när de hade flaggstång senast, och grannarna har ju massa höga trän dom med, så det kanske är de som är i vägen för vinden.
– Ja, då får vi väl såga ner träna då, har jag ju sagt. Vad är det för mening att ha en flaggstång om inte flaggan syns?! Och det var ett jävla jobb å få upp’n kan jag säga, ett jävla jobb! Man kan för fan inte ha en flaggstång om det inte blåser!
Frida tycker att de grälar värre än mamma och pappa, för Harald och Inger blir aldrig sams efteråt som Fridas föräldrar och Harald ska alltid ha rätt och börjar svära och Inger blir tyst och sen åker dom hem och verkar ledsna. Sen tänker Frida på hur konstigt det är att det bara kan sluta blåsa sådär och sen tänker hon på en gång på midsommar i Rättvik när en flaggstång med en vajande flagga såg ut som en jättestor yxa där skuggan låg på marken och sen tänker hon på att hon vet att när det mojnar blir det snart mörkt.