I solfattig mars-hat-köld vid läge C eftersom jag tittat på perrongkartan var vagn 16 hamnar när sjuttonochförtitåget mot Göteborg inkommer.
Vagn 16 hamnar vid läge D.
Enligt lagen: går det på räls går det fel. ( Signalfel, stora förseningar på grund av snöfall, kraftig anrikning av själmordstankar i Hallsberg har gjort att döden inkommer något försenad.)

Människor och trängsel och 2: a klass som inte betyder fattig, proletär, Majakovskij, Marx eller Glasnost.
Som inte betyder barrikader och förenen eder och allmogekonst och ABF.
Som betyder likriktning, andlig nöd, tyckandets tid och sociala kompetensens tid och 3G och Daxwax och YouŽre gonna be a swan.

Och vagn 16 och plats 38 och en spansktalande mor med kanske jämngammal dotter mittemot och olovlig lust att älska dem båda.
Och mannen, kanske polsk, som sitter snett emot och pratar i mobil på ett språk jag inte förstår som inte är tyska med Der Spiegel i handen och drömmer om elsex med sin fru.
Och lurarna över mina öron och motvilligt sitter jag och nästan tittar Spaniens lyster i ögonen och tänker fel men handlar rätt och knullar inte utan lyssnar på tonsatt Dan Andersson.
”Till en vild och evig längtan föddes vi av mödrar bleka”…

I skymning förbi Riddarholmen, genom tunnlar och betong som svettas fast det är minus.
Och stämningen i vagnen trevande.

Spanien stöter sin lädersko mot min lädersko och leenden och ögon som möts likt två utsvultna fjällbjörkar. Och fantasier om hud som möts och lustbetonad trötthet och nytändning och mening i det meningslösas träsk och Bodil Malmsten som inte har ordning på sina papper.
Och andlig tomhet i en halvfull vagn.
Ingen själavärme. Ingen glädje. Inget liv.
Trött, tyst, tom och uttråkad sitter jag obekvämt bakåtlutad för att vila mitt trötta huvud. Med låg inspirationsnivå.
Inte ens en förnimmelse av liv.
Och timme ett på tåget är slut.
Mörker utanför och iskalla blickar i tystnaden och batterierna slut i spelaren.
Endast boken i min hand påminner om liv.
Station efter station och alltmer folk.
Små kränganden och vibrationer i tåget men total tystnad sånär som på ett barnaskrik och meningslösa samtal mellan meningslösa människor.
Men så börjar det hända.
Jag törs lyssna på människorna.
Hör brottstycken ur liv, om en dag på världskulturmuseet, och en klassåterträff.
Jag skriver, tänker, lyssnar, fnissar, föraktar, mig själv, men främst de andra.
Ur tågtystaden och tomheten växer nyfikenheten, inspirationen, lusten, känslor och skrivklådan.
Tåget har obemärkt blivit ett liv.
Jag lyssnar mer, skriver mer, tänker, känner, räds, åtrår, föraktar igen, skräms, roas, värms, kyls, inspireras …
Och sitter tyst, låter bläcket i pennan forma mina ord.
Och vagnen bullrar, i huvudet bullrar det och kanskepolacken torkar sig om munnen i sina drömmar om elsex.
Och dottern vilar sitt spanska huvud mot mammans högra skuldra och mammans svarta skinnhandskehand kring dotterns sandhy.
Götet om tio minuter.
Liv – jag ser dig.