Om barnen:

Era barn är inte era barn.
De är söner och döttrar av livets längtan efter sig själv.
De kommer genom er men inte från er.
Och fastän de lever hos er, tillhör de er ändå inte.

Ni kan giva dem er kärlek, men inte era tankar, ty de
Har sina egna tankar. Khalil Gibran –Profeten.

”Mamma”, med ordet följer de djupaste känslor en individ kanske någonsin besitter. Bandet mellan mor och barn är starkt. Vi kommer alla genom modern, vilken situation vi sedan hamnar i och huruvida bandet mellan mor och barn består binder biologin, fortplantningen den nya individen vid sin mor. Ett människobarn ligger i nio månader i moderskroppen, växer där inne, lever med hjälp av modern, är ett med modern. Bandet klipps inte av i och med födseln utan det vanliga är att ett barn söker sig till modern för att bli ammad. Trots att mor och barn nu är separerade, enskilda individer behöver barnet sin mor för föda, för överlevnad.

Även jag väntades de där välkända månaderna. Det är en svindlande tanke, att jag liksom alla andra faktiskt levt genom någon annan. Jag kan inte åskådliggöra denna tanke, få grepp om den. Den glider mig ständigt ur händerna. Bevisligen finns det ju en kvinna någonstans som givit mig liv, som givit mig mitt genetiska arv, som är och kommer för alltid vara den biologiska modern. Denne förblir en skugglik, kroppslös person, trots att jag har foton av henne i ljusblå sari. Jag har en mamma, men det är inte hon som väntade mig de där nio långa månaderna. Mamma, är istället kvinnan som älskar mig, med en moders kärlek, som fött mig med nappflaska men som jag överlevde hos. Detta är den enda mamma jag någonsin haft den enda mamma som någonsin kommer finnas. Det till trots finns där en paradoxal, ”saknad”, frågetecken kring den andra kvinnan, den biologiska modern. Inom mig spår av det biologiska bandet som knyter samman oss vare sig jag vill det eller inte. En biologisk drift att söka den som gav mig liv. Det är inte en direkt längtan efter denne utan just behovet av ett ansikte, en person, en verklig kvinna som födde mig för sexton år sedan. Jag behöver hennes minne, hennes tankar hennes känslor och bilder från den där natten i Januari då jag kom till världen. En bekräftelse på min födelse och existens från den enda person som konkret kan ge mig den. Jag kan aldrig komma att älska, behöva denna kvinna på det sättet ett barn älskar sin mor. Ändå finns där behovet, viljan att någon gång möta henne. Frågorna kräver svar, jag behöver svar…
”Hur gick födseln till” följs av frågor som, ”vad tänkte du” och ”har du någonsin glömt” Det mest centrala, de viktigaste frågorna är det frågor vars svar vittnar om hennes vardag, om hur hon bar mig och de känslor som var närvarande. Kanske viktigaste frågan ändå handlar om hennes beslut, hur och när hon fattade det, varför hon fattade det?. Hon är den ende med minnen från varje sekund, varje ryck från det att jag uppkom och växte inom henne till tiden för min födelse och fram till att vi skildes åt .
Detta är ”främlingen” med vilken jag alltid har ett gåtfullt band. Det biologiska band som sammanbinder våra två själar kan aldrig komma att klippas av , hade det gått hade jag inte undrat, haft behovet att veta, att en gång träffa henne.

Ofta begrundar jag föreställningen av att lämna bort sitt barn. Måste det inte vara det svåraste beslut en moder kan ta?. Sörja, föda leva med barnet inuti sig, i nio månader, för att sedan lämna bort det. Avsäga sig att bli modern barnet växer upp att älska. Någon annan än den mor jag känner har tagit mig i sin famn, betraktat mig ta de första andetagen. Visste hon redan då, hur hon skulle gå tillväga för att lämna mig.? Hade hon redan bestämt sig för att aldrig se mig som sin dotter? Jag vill känna hennes känslor från den stunden då det bara var vi. Hon, jag och hennes tankar. Vill förstå innebörden av att hålla ett barn, sitt barn som avlats genom sig självt. Måste hon inte ha älskat mig gränslöst omätligt för att fatta ett sådant beslut?
Jag var tvungen att överleva, det skulle jag aldrig gjort med henne
Vid de allra flera utlandsadoptioner är bortlämnandet starkt knytet till landets kultur seder, och sociala förhållanden. Mödrar som fött ett barn utom äktenskap är en skandal, en skam. Oftast skickas det bort under graviditeten under olika täckmantlar, oftast vet inte många i deras hemtrakter om att de fött ett barn. På grund av dessa speciella omständigheter är det inte alltid en självklarhet att söka upp den biologiska modern. Kvinnan som ”aldrig” fött ett barn, har nu en man, en man som p.ga seder inte kan acceptera det förflutna. Genast har du satt kvinnan i en otillåten situation som kan vara svår att rättfärdiga med sitt egna behov. För det kvarstår för alltid:
Hon lämnade mig ju bakom sig.

Hon ler inte, läpparna är hårt sammanpressade och det enda jag kan utläsa i de bruna ögonen är ett bländade solljus. Detta är min biologiska moder, en uttryckslös sammanbiten kvinna jag inte riktigt kan ta till mig. Ändå brottas jag med motstridiga känslor av förundran och en avlägsen abstrakt ömhet för kvinnan som tog det svåra beslut hon tog. Älska henne för vad hon med det beslutet givit mig, min familj, min älskade mamma.

Ibland älskar jag min mamma, så hårt så intensivt att det känns som om jag skulle gå sönder av känsla. Men så har det funnits stunder då jag avskytt henne djupt och vräkt ur mig de elakaste saker min tunga förmått. Alla dessa gånger finns en djupt rotad rädsla för att gå för långt, att plötsligt bli det adopterade, oäkta barnet. Barnet man tillslut inte orkar med som man vill lämna bort. Det värsta min mamma kunde säga när jag var liten var ”Så här var det aldrig med dina bröder ” De biologiska sönerna. Ord som dessa, den jämförelsen fick mig alltid att gråta. En tyst hemlig gråt i skydd av en stängd dörr och fyra väggar. Innerst inne sitter känslor kring detta kvar. I grund och botten känns det som om jag aldrig är tillåten att skrika, eller gräla med min mamma. Känslan av att vara otacksam följer mig alltid. Känslan av att jag någonstans ändå blev räddad ett fattigt liv, fick komma hit har jag burit med mig hela livet. Ändå grälar jag med henne, avskyr henne som pesten, skriker de hemskaste saker ibland. Då är hon min mamma, bara mamma och någonstans måste jag ändå ha rätten att få gräla med henne. Någon gång måste jag skaka av mig skuldkänslorna. Vill inte vara ett räddat barn, skyldig min egen älskade mamma mitt liv. Svårigheten är att acceptera den eviga balansgången som adoptivbarn. Att ha rätten att älska sin mamma som en biologisk moder samt också irritera sig på henne utan att påminnas om att ”jag borde vara tacksam” Trots den eviga kampen för att bevisa sig själv som ett biologiskt barn med de rättigheter som följer finns det så många som uttryckt sitt ”ogillande”. Kanske formulerar de sig bara fel men det svider, smärtar alltid lika oväntat då någon menar på ”men tänk vad glad du ska vara som fick komma hit.” Jag ska alltid vara tacksam, inte bara över det självklara som att ha underbara föräldrar utan också att jag fick chansen, blev utvald, räddades undan ett svårt liv i misär av dessa människor. Dessa människor är mina föräldrar. Min mamma och pappa som jag måste få älska som jag måste få avsky. Tillåts jag inte detta kan jag aldrig bli deras dotter…. Pendlingen mellan dessa känsla och förnuft är väl ganska typiskt för adopterades relation till just modern. Den biologiska fadern är i de flesta fall en oviktig, meningslös figur utan verklig anknytning till existensen, aldrig på samma sätt som kvinnan som födde barnet. Därigenom tror jag inte att relationen till pappan i familjen blir lika känslig, lika lätt infekterad.

Idag funderar jag på vad det skulle innebära att faktiskt träffa min biologiska mamma. Tanken på det är dock långt från verkligheten. För kan jag egentligen förbereda mig, inse vad det betyder att stå framför en främmande kvinna och försöka inse den absurda tanken ” Denne har gett mig liv. Det är på grund av henne, jag lever, andas finns. Hon födde mig, hon lämnade mig. Endast HON vet exakt varför, bara hon kan förnimma de känslor jag vill förstå.” Det är bara den kvinnan, min biologiska mamma som kan redogöra för en tid jag vill höra om. Med tanken på att faktiskt resa, söka upp henne och därmed stå inför dessa frågor, överväldigande känslor följer fler funderingar. ”Hur blir det sedan? Kan jag bara klippa av alla band ? Går det att låtsas som ingenting, få svaren på frågorna för att sedan bli främlingar igen?
Tvivlar på att jag är stark nog att ta kontakt för att sedan bara ”lämna” henne, har jag inte ett ansvar då? Kan jag leva vidare, utan att varje dag fortsätta fråga, fler frågor de oändliga frågorna.
Kommer fram till detta:
Jag vill, hoppas att hon har andra barn en egen familj. Förmodligen är detta en väldigt annorlunda tanke, men med det tror jag att jag efter ett eventuellt möte kan vända ryggen åt. Då har jag inget ansvar, får återvända hem till MIN familj, jag vet då att hon gör detsamma. Vi kan mötas men utan kravet på en fortsatt relation. Vi kan bekräfta varandras existens, därefter har vi båda våra familjer, de familjer vi dag som natt sedan vi skildes åt växt samman med. De enda vi kan räkna som familj, men ändå har vi bekräftat varandra. Måhända är jag egoistisk, ändå måste jag få vara det, annars skulle jag inte överleva tanken på den andra mamman, eller önskan om att faktiskt en gång se på henne. Då måste vägen vara öppen för vad jag vill, vad jag behöver, som den var för henne sexton år tillbaka.