Vi vårdar ömt
minnen som vi borde glömt
Vi förkastar pardonlöst
idéer som vi aldrig förlöst

Vi söker nischer och förklaringar på bar mark
och smädar naturens patriark
Vi spelar oavgjort på vinst och förlust
söndrar förhoppningar från kust till kust

Ni smädar lättjefullt fullt ut
våra drömmar som slagit slår skall slå bakut
Ni märker oss med syra och med eld i era blåställ
men ni märker inte barmarken som vi vandrar varje kväll

Ni säger nej och vägrar oförtrutet bestämt
och avfärdar vår livsföring som ett dåligt skämt
Ni flinar hånfullt i medelmåttans manskör
och tänker ”De där människorna bara förstör och förgör”

Era ignoranta per aspera ad astra-attityder
vanpryder era pryda plattityder som fogligt säger Ja och alltid lyder
Missödena vi vandrar är förvisso hårda och karga
och blåsorna under våra fötter påminner oss om varför vi är arga

Marken under våra fötter verkar emellertid fruktlös och kal
men för oss är det allt annat än det andra och det sista
För oss är det en sprudlande vårkaskad, en dekadensrusig aftonbal
en försluten tillflykt i en öppen kista