Jag har alltid trott att man förr eller senare kommer över alla former av sorger. Det spelar ingen roll hur ont det än gör; tiden läker alla sår och man kommer över det. Massor av människor har upplevt hemska saker som de tror att de aldrig kommer att klara, men till slut så gör man det ändå: Livet går vidare.
Nu vet jag bättre. Tiden läker inte alla sår – en del är för djupa för det. Ärren kan blekna och göra mindre ont, men märkena finns kvar och det gör minnet också. Jag hatar att minnas. Det är då som såren slits upp igen och märkena djupnar – då det gör som mest ont igen. Varför kan man inte bara glömma allt?
Det är en fråga som jag ständigt frågar mig själv. Men minnet låter sig inte glömmas, det etsar fast sig på hjärnan och tvingar sig att spela upp samma helvetesfilm där alla detaljer finns inspelade.
Ett år.
Det har gått ett år nu.
Ett år sedan jag dödade en annan människa.

Kapitel 1

Att säga en exakt dag eller ett exakt datum för när det hela började är omöjligt. Jag vet inte. Allt jag vet är att det inte hände på en dag; det smög sig in gradvis med så små detaljer att ingen märkte det, och allra minst jag själv.
Det var i februari och jag kan bara vagt minnas de där långa, konstiga dagarna efter att pappa flyttade vid nyår. Det kanske vore enklast att skylla allting på familjen, att skylla allting på mamma och pappa och att låta skulden belastas på dem.
Mamma var den unga, vackra kvinnan från London, skönheten med gyllene, röda lockar och isblå ögon. Pappa var arbetsnarkomanen från Texas; idealen för den perfekta mannen. Och så var det jag. Jules.
Jag var inte lik någon av mina föräldrar. Istället för mammas kopparfärgade hårsvall eller pappas ljust bruna, så var jag svarthårig med oändliga testar av tunna, matta strån. Jag var varken en skönhet eller särskilt arbetsam. Betygen i skolan var tvärtom under snittet för godkänt.
Vi bodde i Denver i USA där mamma jobbade som bankchef och pappa på en bilverkstad. Deras liv var perfekt, allting var så genomtänkt och välordnat. Allting utom jag. Jag kan fortfarande höra deras suckar, mamma som lägger huvudet på sned och blänger ogillande.
”Jules, jag fick ett telefonsamtal idag, och …”
”Jules! Varför har du inte diskat?”
”Inte den tonen, Jules! Jag och pappa…”
Jag var oönskad. Det var en självklarhet; de fick mig när mamma var sexton och pappa arton. Jag var ett misstag, ett slarvfel från deras sida och dessutom bröt jag deras perfekta mönster som den perfekta familjen.
Vid nyår, när jag skulle börja vårterminen i sjuan, så flyttade pappa ifrån mamma och mig. Efter sexton gifta år så avtog tydligen deras kärlek. Om det nu har funnits någon. Jag har aldrig sett dem kyssas eller ens ge varandra en kram, inte i min närvaro. Vi var som stela, främmande amatörskådespelare som agerade en typisk brittisk-amerikansk familj. Stela, främmande människor med påklistrade leenden och påklistrad lycka.
Det var just det som formade mig till den jag var och hur det blev. Efter att pappa flyttade till Boston och lämnade kvar mamma och mig blev det ännu värre. Innan hade de två stått på samma sida, varit överens om att Jules skulle ta hand om disken, att Jules skulle städa huset, att Jules måste skärpa sig i skolan, att Jules inte skulle vara så uppkäftig. Det var Jules hit och dit och jag var deras slav; deras hatobjekt och deras dotter, deras misstag som de en gång gjort och grämt djupt.
Mamma var inte stark utan pappa vid sin sida. Hon kunde skälla och skrika åt mig, hon kunde ignorera mig och hota. Hon kunde ta emot alla de eviga samtalen från skolan som jag aldrig var i. Men hon kunde inte bestämma över mig.
Jag fyllde fjorton år i januari och då började problemen på allvar. Jag var uppladdad av flera års ilska och (fast jag inte ville erkänna det) sorg. Mamma kunde inte behärska mig längre. Det var som en plågsam seger, en plågsam seger och jag levde upp till det stora fruktansvärda misstaget som jag var utsedd till.
Pappa försökte också, men Boston var långt borta och i telefon hade han inget övertag.
Jag skyller ingenting på mina föräldrar. Det är mig skulden hänger på och det är mig jag hatar mest av allt i världen. Trots det är det frågor jag alltid ställer mig själv: Skulle det ha blivit annorlunda om mamma och pappa hade varit annorlunda? Skulle jag ha blivit samma hatiska, bittra problembarn om de hade brytt sig?
För det var just tiden när jag fyllde fjorton och pappa flyttade som jag minns tydligast. Månaderna som jag vill glömma.