För den rosa världen kommer alltid att vara
ett steg längre bort än du vågar gå.

Du är egentligen jag, och futurum kan bli
presens. Mitt inre skälver när jag tänker på
det, men rösten är kolugn. Vandrar på gröna
ängar, spelar, falskar lugn och harmoni.

För de är insidan som räknas, de har de ju
alltid sagt. Vilka då, undrar du? De som är
lite småfulare än de vackra, förklarar jag. De
som förstått lite mer av oss andra.

Du fnyser och tittar ut över havet. Säger att
självständighet är vackert och spyr sen lydigt
i min hand. Jag ryggar tillbaka för dina ord.
Tvättar handen i vattenbrynet.

Förstår du inte Jeanette, Pernilla? Får jag
medhåll ryggar jag ju tillbaka. Smakar det
beska som egentligen är sött i mina egna ord.

Vi stirrar inte trotsigt på varandra längre.
Vi försöker (bara) överrösta varandra,
komplimangtera med våra ord och förklara
innebörder. Bjuder varandra på scones och te
och påskliljor.

Skiljs som vänner i en värld vi båda inte kan
förstå. Sover ruset (spansk sangria och
uppmuntran) av oss, tar nya tag och börjar om
från början.

Stranden är nästan öde. Sommarregnet kommer
snart, päronglassen är pistage igen. Sorry
you, jag förstod inte igår. Hörde inte riktigt
vad du sa, kan du förklara igen? Få mig att
lyssna lite bättre.

Jag glömde din present, eller min present från
oss hemma. När jag målar mina tånaglar i
påhittad svart “hatfärg” och ljuvrosa
prickar så skriker det på mig.

Öppna mig, sidan 87. Det är en bok, det visste
vi sen tidigare. En tom bok, med en 87-sida
som luktar viol och är lite ljuslila.

Känslolexikon är alltid tomma, i början.
Man kan liksom bara fylla dom själv och vi är
inte riktigt överrens om vad vi ska fylla vårt
med.
Du och jag.
Jag och du.
Förnuft och känslor.
Tankar och oförstånd.
Hjärta och hjärna.
Känslor.

(Det tar ett tag att förstå.)