Jag vet inte vilka som färgat sina svar i svart och plockat ner de hemliga vykorten från väggarna. Det har blivit ett mörkt rum här och jag antar att det nu är upp till tiden att öppna dörren. Att rulla världen över till ett annat läge och skramla med sina nycklar i trappuppgångarna tillräckligt ofta och tillräckligt högt. Det finns en ledig sittplats långt nere i underjorden. Där kan du sätta dig ner och vara tacksam över att du får vara med och vänta.

Jag antar att det finns någon anledning till att träden faller när de blivit ensamma och att deras rötter varken kan försvinna eller förflyttas. Inte går att gömma för någon längre tid. Kanske är det bra när marken är sur. Kanske är det bra när grenar knäcks. Kanske behövs en injektion av sår för att maskören ska kunna gå vidare med sina hemliga samtal med teaterscenen.

Situationen i sminklogen har knappast förändrats och kanske kommer någon förändring heller aldrig att ske. Kanske kommer stegarna fortsätta att lutas mot biograftaken och aldrig tillåtas läggas ner på marken. Biograf 46 kommer fortsättas bestigas utav stela statyer och siluetter som saknar både namn och adresser. Som saknar friheten att belägga omgivningen med utegångsförbud. Vägarna kommer fyllas utav dagböcker ända tills en ny raksträcka måste dras fast denna gång åt rakt motsatt håll. Mening och tillvaro har blivit till slagord av de som sitter och gräver i sina fickor efter nya situationer att frankera och skicka iväg.

Jag antar att det inte kommer komma något svar på tiden för aktörernas hemkomst samt varför de var tvungna att ge sig av. Kanske kan det ibland bara vara bra med fiktion runt de så kallade samtalen.