Månen dansar på himlen med steg så lätta
Himlavalvet är fyllt av tindrande stjärnor
Ut i oändligheten mot den mörka rymden
Långt bort för att aldrig återvända
Stora kosmos!, supernova, nebulosa
Färgad i rosa för att evigt verka

Den storslagna månen!, hel, halv, kvarts
I den, en intensiv eld sakta brinner
Lyser upp den mörka himlen med sitt sken
Du store!, ska du någonsin slockna?
Inte så länge min frände; solen lever
De dominerar tiden, dag och natt

Vaknande ur en dröm kring den soliga dagen
Vandrandes kring gröna ängar en sommardag
En dag inte helt olik midsommarafton
Men snart ett abrupt uppvaknande
Det var blott en dröm under sömn så djup
Infinner sig dock en känsla av värme

Människors liv det kommer och går
Var och en har sin lilla tid på jorden
Vad ska du göra med ditt, gosse?
Skapad av stoft från det långväga rymden
Sprids åter din aska för vinden
Glöms till slut bort av nutiden

Under solen han numera ligger
Ditkommenderad av “den smale”
Mannen som med ett finger pekar
Stinkande kött följer honom långväga
På tusen år har inte ett ord yttrats
Omsvept i svart, hans namn är döden

Med hösten, ett år närmare döden
Glädje på bekostnad av en död man
Stycka upp alla hans ägodelar
Fördela de jämnt bland alla
Minsta lilla ting som kan vara av nytta
Festa på hans kadaver, djävla asgamar!