När hon såg på honom så tänkte hon alla de där
tankarna som man inte får tänka. – Hej älskling! – Hej…

Och när han var sådär vacker så tänkte hon så
som man bör.
När hans läppar mötte hennes så tänkte hon så
som man bör.
När hans hand snuddade vid hennes bröst så
tänkte hon så som man bör.

De låg i sängen. Efteråt-känslan värkte i
henne när hon såg på honom och log och mumlade
så som hon bör. – Jag älskar dig! Det var underbart!

När hon kände honom så tänkte hon alla de där
tankarna som man inte får tänka.
Alla de där tankarna som skrämmer så. – Jag älskar dig också. Och ja, du är
underbar!

Och när han sade sådär så var han också
underbar.
Och när han senare på natten ringde till
Flickan-som-hon-inte-visste-om så var han
fortfarande underbar.
Och när hon blundade och tryckte ner för
svarta ögon i kudden och inte låtsades höra
hur han mjukt kallade Flickan för älskling så
var han fortfarande underbar.
Och när hon fram och tillbaka nynnade
”hör-du-mig-hör-du-mig-kan-du-höra-mig” för
att inte höra honom så log hon för sig själv
och han var underbar.

Så lade han på luren och vände sig mot henne.
Såg på hennes svarta hår som spred sig ut över
kudden som gift. Som om hon försökte stjäla
hans säng. Som om hon skulle kunna det! Som om
han skulle… – Jag har en annan. – Jaha. – Ja.

Hon vände sig om och somnade.

De låg i sängen. Efteråt-känslan värkte i
henne när hon såg på honom och när hon
verkligen öppnade ögonen så såg hon att det
egentligen var tomt bredvid henne. Att det
alltid varit tomt och att han alltid varit tom
och att kärleken inte fanns och när hon sa så
som hon bör så log hon inte längre. – Jag älskar dig. Det var underbart.