Jag måste berätta det här, det är en del av mig. Det är ingen novell, inget påhitt. Bara något som ligger och skaver i mig.

Alkoholism är en sjukdom, inte bara för alkoholisten, utan också för dess familj, samtliga blir medberoende.

Min mamma är alkoholist.
Min mamma är en vacker kvinna, hon lagar god mat, klär sig i kjol och strumpbyxor och hon älskar utan tvekan sina barn. Ändå svek hon oss, gång på gång, lovade bättring, hade nyktra dagar men sen var alkoholen där igen, smög sina klor runt vår älskade mamma, tog henne ifrån oss och ersatte henne med en helt annan person. En elak manipulativ person, som slog mig, som sa elaka saker, som hällde i sig kopiösa mängder alkohol och inte slutade förrän hon blev inlagd på avgiftning. Nästa dag kunde vara en nykter dag och då var allt konstigt nog som vanligt igen. Ett typiskt mönster då alla medberoende hjälps åt för att hålla fasaden uppe.

Min mamma var ingen uteliggare, ingen misslyckad person, hon pluggade till lärare, en otroligt intelligent kvinna med underbara barn. Det var bara det att hon själv tyckte hon var misslyckad, inte stod ut med sig själv. Varför skulle hon annars fly ifrån oss?

När vi var mitt uppe i sjukdomen undrade jag alltid varför hon valde att svika oss, varför älskade hon oss inte tillräckligt. Nu vet jag att hon egentligen inte ville, att sjukdomen är så smygande, så manipulativ, att spelet är förlorat innan det börjat.

Nu när jag ser på den fruktansvärda tiden, försöker sätta ord på förtvivlan inser jag att det är omöjligt. Ingen kan förstå. Man kan inte beskriva sveket, sätta ord på hur förråd man känner sig. Man kan inte framkalla bilden av en gråtande sextonåring i fosterställning, som håller om sig själv och ber sin mamma att älska henne. Som önskar att henne kärlek var nog. Jag hällde ut all alkohol jag kunde hitta, konfronterade henne ständigt, slog min egen mamma så hon fick blåmärken. Jag ville att hon skulle ha lika ont som jag. Hon var sönder, men det var jag och min syster med. Så splittrade och totalt ur funktion. Ändå fick jag lysande betyg den terminen. Ännu en del av fasadspelet, dölj hemligheten.

Jag har aldrig haft så ont, och klicheér som MIN SJÄL BLÖDDE är inte nog för att beskriva smärtan och känslan av att vara totalt utelämnad och ensam.

Min mamma söp in sig på avgiftning och fick till sist behandling som hon snart har tagit sig igenom. Jag älskar henne så fruktansvärt mycket och vill att detta ska gå bra. Ändå lyssnar jag fortfarande efter nyanserna i hennes röst i telefonluren, letar igenom köksskåpen när jag hälsar på. Förtroendet är krossat. Jag har flyttat hem till min pappa nu. Lär mig att vara barn igen.

Vill med detta visa att alkoholism är en sjukdom, något som drabbar alla, män, kvinnor, gamla, rika, fattiga. Ett väsen som infiltrerar familjer och slår sönder tilltron till livet. Alkoholister är inte bara fyllona på parkbänkarna, det är vackra kvinnor i fina villor i Falsterbo. Alkoholister är kvinnor i treor på Värnhem, kvinnor som min mamma.
Medberoende är barn som jag, barn som gråtit tills tårarna tagit slut, förlorat hoppet.

Alla hittar det inte igen.
Jag hade tur.