Du ser din hud och den är genomskinlig, du tycker du luktar bacon,
luktar gris och förstår inte alls vart du är på väg.
Följer upptrampade spår och springer i cirklar runt ett fotografi på någon från ett lyckligt land långt bort. Det är bleka höftben och någon annans nyckelben, sådana som kan skära genom is.

DU ÄR GENOMSKINLIG men känner bara doften av smuts, os, fett, stekpanna som pyr omkring dig.
Du tycker att det luktar äckel i ditt hår.

Du tycker världen är vacker, säger att det är du som inte passar in.
För stora skor och hud som är i fel storlek, det lämnas inga avtryck efter dig när du går i snön.
Springer för att komma så långt bort du kan ifrån tankarna, ifrån skulden,
skulden som äter mer av dig än inbillningen gör.
Inbillningen äter mer än du gör, för du lever på syre kväve och sådant som är illusionerat rent.

DU ÄR GENOMSKINLIG men ser bara rädsla. En skräckbild formad utav ångestmoln, av människor.
Du tycker kalorier smakar kräk.

Det är dags att återupprätta hedern, förstår du inte.
Du är så jävla snygg och vi är de vackraste väsen som någonsin skapats.
Individuell perfektion, vi förkroppsligar drömmen.
Tid för att sprida så otroligt mycket kvinnlig sensualitet att det dränker varje idealistisk por.

Det finns inga ideal och inga människor man kan se rakt igenom.
Du luktar skönhet, doftar trygghet och lever på mig och
ger en pungspark till alla måste, borde, ska och alla eftersträvade mönsterbilder.