Det är en bit vinter kvar på mitt fönster. En sida bort. Jag placerar mig alldeles nära och försöker andas iväg den. Sprida min värme. Flåsar tre tunga andetag, öppnar ögonen och imman emigrerar, men vintern är kvar. Rättelse: tre sidor bort. Lönlöshet är en otrevlighet som sätter sig på plats i mitt medvetande. River sina sår. Som du. Jag jagar iväg dig men du hittar alltid tillbaka. Du skrapar bort sårskorporna och kliar igång alla tankar igen. Logiken är obefintlig. Därute där jag gav bort fingrar för din skull försvann du. Härinne där jag anställer yrkesmördare för att bli av med dig är det precis tvärtom. Logik here I come to fuck you up, lägga oss lika. Långt ifrån varandra.

Det finns för många väggar här omkring, alldeles för mycket att gå in i. För många stopp. Du sa att du inte kunde ha sagt det bättre själv. Och det kunde du inte. Så vart kom transformeringen in i bilden, när bytte du sida? Jag minns det inte. En dag stod du bara där. Nytapetserad i fel färger med vassa kanter riktade mot mig. Ogästvänlig. Min vän logiken har svaret men talar inte om det. Låter mig slippa, undkomma. Allt utom resultatet. Det jag egentligen vill bli av med. Min vän?

Tider kommer, tider går, tider läker alla sår. Jag skakar på huvudet. Slänger kinderna fram och tillbaka, känner hur det fortfarande kliar och finns kvar. Vintern. När grannarna öppnar sina ytterdörrar blir det tryckförändring i trappuppgången och min dörr rycks utåt. Smäller till. Pockar på min uppmärksamhet, påminner mig om utsidan. Precis som fönstret. De vill åt mig, jag vill åt dem, men tre sidor bort är tre sidor för mycket. Just nu, just då, just sedan. Inbillar jag mig.

Nu till ett gemensamt andrum, en liten kort sidohistoria. Inget märkvärdigt, utan du och jag, tillsammans. På ett tåg färdandes mellan dig och mig. Mittemot varandra. Det var natt så jag var vaken och du sov. Du satt med huvudet aningens vridet åt sidan med håret bakom öronen. Som ett passfoto. Jag såg dig precis som det var meningen att man skulle se dig. Enligt lagen. Örats magiska krumelurer, nästippens smala spets, hakans förutsägbara rundning. Trots att dina ögonlock var nedfällda såg jag dig verkligen och jag blev så till mig att jag började skrika. Ohämmat och omänskligt och totalt oförståeligt för alla som inte kände som jag. Du vaknade och gjorde precis som alla andra i vagnen, stirrade förskräckt på mig. Snabbt böjde du dig framåt och drog mig till dig. Hyssjade mig normal. Hel. Jag viskade att låt mig alltid se dig så här, låt mig alltid se dig. Och du sa självklart, självklart, självklart. Du skulle ingenstans, sa du. Då.

Tillbaka till verkligheten. Eller nej, tillbaka hit menar jag förstås. Till uppgörelsen mellan mig och logiken. Mellan mig och dig. Jag går fortfarande fort farandes fram och tillbaka mellan tidsepoker. Fortfarande är ett ord jag tycker om, om det existerade. Fort farandes är den korrekta beskrivningen. Hets. Mellan tidsepoker då jag och du, vi, fortfarande existerade. Och nu, när vi enbart gör det här inne. Jag upprepar gärna mig själv, det är det terapi går ut på. Har jag läst. Och nu även ni. Ingen kommer undan. Resultatet. Vintern.

Logiken min vän, ta och kom hem, jag behöver dig. Saker och ting is getting out of hand, ingen förstår mig. Eller hur? Jag blir bara oresonlig utan dig. Lönlös. En tom bläckpenna som inte lyckas åstadkomma någonting längre. Alla papper jag fyllt med mening, alla avtryck som härstammar från mig är meningslösa så länge det inte kommer någon fortsättning. Ett slut. En punkt som jag kan acceptera. Jag och logiken hör ihop. Hör du det logiken? Hör du det? Du. Vi hör ihop.