Meningslöst. Allt tycktes meningslöst i skuggan till hennes verk. Måns sparkade på stenarna när han gick genom allén. Hon, den sköna svanen, hade varit hans idol, hans älskling – ända tills hon vann första pris i “Årets författare”. Han var ju så säker på att han skulle vinna.
Bitterhet och avundsjuka sköljde över honom gång på gång när han tänkte på alla de gånger som hon fått högre beröm än honom. Han hade älskat henne en gång, men inte längre. Det enda som var honom trogen, hade hon tagit ifrån honom. Måns hade förlorat lusten att skriva. Allt var hennes fel! Allting! Det enda namn som han någongång älskat fick honom nu att må illa. – Patricia Olsen, trevligt att träffas! Blont, långt hårsvall, läppar röda som rosen och klara, blå ögon. Patricias skönhet var ett faktum. Måns stod stum som ett fån och hoppades att han snart skulle våga uttala sig. – Må...Må...Måns Falkenberg, nöjet är helt på min sida! han stammade fram orden.
Sedan den stunden hade Patricia och Måns alltid suttit tillsammans på författarskolan. De hade alltid gått och fikat måndagar, tillsammans, hand i hand. De var älskande. I 10 månader varade Måns paradis. Sedan kom tävlingen. “Vem blir årets bästa författare?”. – Må bäste man vinna, hade hon sagt.
Vilken lögn. Vilket svek. Smärtan skar sig djupt in i hjärtat på Måns.
Måns hade varit lysande. Alltid högsta betyg med ett plus, förstås. Patricia hade alltid legat snäppet bakom. Högsta betyg, dock utan plus. De var jämlika på ett vis. Båda var tävlingsinriktade. Skrev bättre under press.
Läraren på författarskolan hade bett klassen att skriva varsin uppsats och sedan skulle de rösta fram de tre bästa. – Då har vi alltså, Måns Falkenberg…
Måns drog en lättnadssuck, när han väl visste att han var inne så var resten lätt. – ... Christian Sjanger…
Christian var en lätt motståndare, han hade aldrig kunnat mäta sig med Måns uppsatser. Allt var lugnt bara läraren inte ropade upp… – ... och Patricia Olsen! Läraren såg nöjd ut.
Måns satt bakom Patricia som vände sig om och log ett bländande leende. Det leendet som hade kunnat få vem som helst på fall. Måns föll inte. Han föll verkligen inte. Han låg redan ner, han var mållös. Hur hade Patricia kommit med? Måns hade räknat med att Gustav Fransson skulle komma med, honom hade Måns slagit lätt. Men Patricia…
Utslagsuppgiften var svårare, de skulle skriva en dikt som skulle fylla ett helt A4-papper.
Otur. Dikter var inte Måns starkaste sida, men han visste att han kunde om han ville. Han hade aldrig läst någon dikt som Patricia skrivit, vad han visste skrev hon inte ens dikter. Patricia hade sett rent av skräckslagen ut när läraren utnämnde uppgiften. Christian kunde verkligen inte skriva dikter, det visste Måns sen tidigare.
Fyra timmar senare var de klara allihopa. Läraren sa åt klassen att ta ledigt resten av dagen så han kunde läsa dikterna ifred. De skulle få veta vem som vunnit nästa dag.
Nästa dag såg läraren riktigt glad ut. Sådär glad brukade han se ut när han skulle berömma någon som gjort något riktigt bra. Måns var säker på att det var han som gjort något bra. – Nu, mina vänner, ska vi utnämna den som får gå vidare till finalen i Göteborg. Patricia, Måns och Christian – vill ni vara så vänliga att komma upp hit.
Resten av klassen applåderade. – Christian, “Guldskenet låg över gatan när jag kysste dig farväl”, tog dig långt, dock inte lika långt som behövdes. – Tack ändå, Christian var en god förlorare, log och satte sig ner igen. – Måns…
Varför sa han Måns namn nu? Han skulle ju börja med Patricia. Betydde detta… – ... “Dans under månsken där rosenbladen väntar oss”, var en bra prestation – mycket bättre än du brukar skriva, men tyvärr så har vi någon annan som är värd första platsen.
Chockad, utan att säga ett ord, satte sig Måns ner i sin stol. Han stirrade rakt fram. – Patricia! “Elegansen var förunderlig i stjärnors sällskap när kärlek är uppenbar”, tog dig till första platsen. Lycka till i Göteborg!
Det var nog. Måns ställde sig häftigt upp och rusade ut ur klassrummet. Patricia såg förvånat efter honom.
Hur kunde hon? Hur kunde hon ta det här ifrån honom! Hon visste att detta betydde allt för honom! Ångrandes alla heta kysser famlade han ut ur skolan.

En bänk. Allén var lång och tom på folk. Måns satte sig ner. Tårarna rann. Vad skulle han leva för nu?
Han höjde sin blick mot månen som sken starkt. Han hade sprungit länge. Hamnat i en allé. Det var mörkt nu, en mörk sommarnatt i Stockholm. Han visste att han aldrig skulle glömma dagen då hans liv blev förstört. Kärleken till hans skrivande var större än någon kärlek. Nu hade han inte ens kvar den.
Patricia. Hans namn i ljuset som gjorde dagen mörk.