Anledningen till att jag skriver detta är inte för att jag tycker speciellt mycket om att skriva. Inte heller för att någon har bett mig. Jag skriver inte på kommando för att försöka höja mitt ”Icke Godkänt” i svenska. Jag skriver för att jag såg Honom på bussen igår. Jag kanske ska berätta lite om mig själv innan jag gör något annat. Jag heter Lovisa, kallas i de flesta kretsar för Isa, jag är världsmästare på att kasta bort mitt liv och jag är medveten om hur svarta mina lungor kommer att vara när jag blir donerad till cancerforskning om trettio år, men jag slutar ändå inte att röka. Jag orkar inte, jag har lagt av, helt enkelt. Igår morse var faktiskt första gången på riktigt länge som jag tog mig till skolan. Jag har varit ”sjuk”. Trots att jag vet hur dumt det är att skita i skolan, att jag måste, måste, måste börja lägga manken till så att jag inte åker på att städa toaletter i framtiden, var det som om hela jag bara skrek ”NEJ!” när jag klev på bussen. Ändå räckte jag fram kortet. Ändå gick jag och satte mig längst bak, närmast fönstret. Bussen drog igång och tuffade iväg med det där sedvanliga brummandet. Jag lutade huvudet mot fönstret och tittade ut. Snö. Lyktor i träden. December, snart jul, och alla överambitiösa supermammor hade bombat sina hus med rött krimskrams och leende tomtar. Mysigt. Not. Först efter att bussen hade stannat vid fyra hållplatser märkte jag att jag inte var ensam där bak. Vid det vänstra fönstret satt jag, vid det högra satt Han. Jag vred på huvudet och betraktade honom med en vag, växande nyfikenhet. Jag hade inte märkt när han hade kommit dit. Han hade svart hår, svart hår som hängde över de svarta ögonbrynen och ögonen. De var också svarta, ögonen alltså. ”Smink?”, tänkte jag och fortsatte att iaktta. Förmodligen. Han höll på med någonting såg jag nu, han lutade ett block mot knäet och skrev något med yvig handstil. Han hade vackra händer, långa fingrar. Jag fick lust att säga någonting till honom, för att visa att jag fanns. – Hej.
Det lät lite mesigt, men ett ”hej” fick duga som isbrytare. Och det verkade fungera. Killen tittade upp på mig, men sade ingenting. – Vart ska du? fortsatte jag. Han såg fortfarande förvånad ut, inte undra på det. I Sverige är det ju nästan Expressen-material om någon människa nedlåter sig att tala till en person som inte ingår i den närmsta bekantskapskretsen. Även om man nu råkar tycka att denna vilt främmande person utstrålar en viss tilldragande aura. – Jag vet inte riktigt, jag bara åker, svarade Han. Rösten var allvarlig och hes. – Vadå åker, vart? undrade jag. Mitt intresse för Honom började stiga, samtidigt som jag inte var helt säker på om han skämtade med mig eller inte. – Ingenstans eller Överallt, det beror på vad man ser det, svarade han och återgick till sitt block. Jag följer med strömmen. – Jag önskar att jag kunde tänka så, svarade jag. – Gör det, då, sa killen, som om det hade varit den enklaste saken i världen. – Jag kan inte. Jag har liksom… Jag sökte efter ord. – ... levt färdigt. Han höjde på ögonbrynen och jag blev nervös, lite sådär som när folk skrattar åt den när man försöker vara seriös. – Vad innebär det att ha levt färdigt? undrade han och avbröt raspandet i blocket för en stund. Han slängde ut frågan i tystnaden på bussen, lät den hänga kvar en stund och göra luften tjock. Samtidigt som bussen stannade till med en liten knyck. Jag reste mig upp. – Jag ska av här, sa jag. Och du…? – Jag följer med så långt bussen åker, svarade Han. Det var trevligt att träffas. – Jo. Vi ses, avslutade jag vår något egendomliga konversation och klev av. Ingen av de andra passagerarna tycktes ha hört något av vårt samtal. Jag försökte komma på ett svar på Hans sista fråga, den jag hade lämnat obesvarad, hela dagen där i skolbänken, men jag lyckades inte. Det var först på väg hem som jag insåg att vi förmodligen inte alls skulle ses igen. Jag visste inte ens om vårt möte hade existerat i verkligheten. Det var då jag bestämde mig för att skriva ner allt det här någon gång när jag fick tid. Väl hemma igen efter min första skoldag på säkert två veckor minst gick jag och satte mig på balkongen med min freestyle. Jag tryckte på ”PLAY”, satt still och lyssnade, njöt av musiken. Det var kallt, men jag ville sitta utomhus. Inne var det kvavt. Och så plötsligt hörde jag en lösryckt fras ur musiken som på något sätt befäste vad allt Han hade sagt, att Han var på riktigt:

”... håna oss, vi rör oss, ni står still…”

Vad ska man säga? Jag fick insikt. Jag fick svaret på frågan. Han var en av dem som rörde sig, medan jag satt still och lät mitt liv rulla förbi på sidan av. Jag hade inte levt färdigt, jag hade bara inte levt ordentligt. Imorse satte jag mig på bussen till skolan som vanligt, med ett block och en penna i ett hårt grepp. Något mer än det och min plånbok hade jag inte med mig. Jag satte mig längst bak, på Hans sida, och jag satt kvar även när bussen stannade vid min hållplats. Jag började skriva ner Min Historia, allt om Honom och Frågan och Svaret och den lilla textraden. Jag fyllde sida efter sida med text, på ett sätt jag aldrig kunnat göra i skolan efter rubriker som ”Äntligen kär” och ”Den dagen glömmer jag aldrig”. När bussen stannar slår jag igen boken, jag går ut, väntar på nästa och sätter mig på den. Fortsätter skriva, tills boken är slut. Då skaffar jag en ny. När bussarna har slutat åka går jag till fots. Jag sitter inte still längre, jag är på väg. Och jag trivs med det.