Det var en plåga som våra kära, beundrade och frostbitna forskare inte kan utrota med sina klipska idéer om piller. De rövhålen är överskattade. Det kommer en dag när allt lär bevisas: inga av våra försök kommer att hålla i längden, allt vi gör, görs för att omintetgöras till slut.

Och oerfarenheten sa mig att det inte fanns något som kunde hjälpa mig. Snart insåg jag också att ingenting heller, kunde rädda mig. Plågan var min och det var jag som skulle genomgå den, ensam och ensam och ensam. Det var jag som skulle släpa tiduren från sekunderarna som jagar drömmarna, avskilja det påtagliga från det som borde avslöjas.

Med stämplar skulle jag avsätta mig själv från min fina post, där i burkarna på katedrarna. Jag skulle själv skriva mitt namn på avrättningslappen och skjuta den under dörrspringan. Där jag varit under all tid. Jag skulle säga adjö till ängarna, skicka de ”hej då”-kyssar genom saknaden i mörkret, från underjorden, och bevattna de i deras sista vintersånger, sorgesånger om våren och sommaren.