En tillflyktsort, långt härifrån, ett paradis som verkar som mitt. Ja, blommor slutar blomma… och i evighet. Färger ligger döda, alla problem blir ens vän och rädslan existerar inte, bara som en del av en, en del av ett livs bränsle.

Jag låg inne på mitt rum med persiennerna neddragna, ett diffust mörker som sträckte sina långa, senigt svarta armar mot min strupe och sakta, avtagande stramade åt. Som att leka med min existens. Och jag lät det locka och lura min vetskap.

En kvav och klar värme som sög ur mig rörlighet, kärlek, allt som utgjorde vikt. Med trevande ensamhet, tårar som slingrade sig över min påmålade hud, mitt fejkande att utstråla liv.

Jag kommer aldrig mera att se det jag alltid sett. Och jag märkte det inte, jag förstod det inte då. Jag var för långt, djupt ner och allt var obetydligt. Tänk om någon hade talat tidigare, hade jag undsluppit det djupa? Men vad hade jag då vunnit?

Jag var bara till besvär. Jag var en varböld i deras hjärtan, i deras tomma urskåp. Underjordiskt väsen, kommen från en okänd plats, skulle verka mänsklig men framstod bara som en idiot i mängden. Och de kunde inte bara flytta bort mig när de fått nog av min närhet, ställa undan mig i ett unket skåp där jag smälte in bland skolkarna, ur livet och skåpen. Jag var en existerande organism i en uttröttad värld, som gjorde alla sina försök till att skriva bort mig från kontoren och pärmarna.

Jag såg vita, lätta dunmoln sväva ovanför mig, genom nykläckta solstrålar, se deras ryggar rycka av spasmer som kröp under deras fingrar och la ägg för att få liv, och våldta dimmornas disiga flyende slöjor. De skingrade sig in mellan öppningarna och delade sig som stråkar, gnidandes och stönande i egendomlighet, deras parningslek och tömde vätskor på väggarna och golvet. De höll envist emot, för att få smeka sig lena och lyckliga i min smärta. I min magi.

Men strålarna var lama, de lyckades aldrig belysa mig med sina syniska viljor. De hade aldrig gett mig av deras guld, jag var inte fin nog, eller bra nog. Jag var ett äckel, men jag insåg det för sent. De hittade mina hjulekrar före mig, därför kunde jag inte fortsätta fram. De hade redan fått ett järngrepp om mig, lindat mig runt deras redan stela kokonger som knakade dödligt styvt, som drog igenom mina vener som stripiga hårtestar, splittrade av ålderdom och utslitning, med sin lekande och oskuldsfulla förmultnelse. Det gick inte att fly de, det gick inte att väga upp spyorna från deras gälar, de dränkte för många barn.

Jag drog med handen genom luften och försökte ta på de, de lätta dunen som smekte lakanen och det knarrande skåpet, men de flydde från min spetälska hand. De trodde att jag smittade med mitt äckel, att jag bar på en långsamt diskret epidemi. Med min oförtröstade blick som blankt vadade bland sovlukten och bögspriten, nakna andetag som vittnade om svaghet och dödligt från alltför många nätter sedan, om gatornas tystnad under de stilla timmarna när våldtäkterna vackert brydde mark med smuts av skuld, och flickorna får sitt straff. De får sitt straff, en man har rätt att göra vad han vill. Vi har inga egna kroppar, vi är hala maskar. Eftersom alkohol tydligen kan vara en ursäkt. Är hon full så har hon inget liv, hon kan inte ta ansvar och andra har rätt att göra vad de vill med henne.