Det gick ett sorl genom salen när dr Berger reste sig upp och gick mot talarstolen. Han var en mycket framgångsrik man. Redan under sin studietid hade han gjort värdefulla upptäckter inom den medicinska forskningen. Vid 30 års ålder hade han doktorerat. Under många år hade han arbetat inom läkemedelsindustrin. Han var nu, vid 50 års ålder en rik man.

Det gick rykten om att var aktuell för nobelpriset i medicin för sina insatser inom grundforskningen. Och nu erhöll han alltså en professur vid sitt gamla universitet. Lyckan kommer till den som förtjänar det, tänkte han, innan han inledde sitt tal.

“Mina damer och herrar”, började han, “det är en stor ära för mig.”

Ja, dr Berger hade all anledning att vara nöjd med sina framgångar. Visserligen skulle hans professorslön inte bli så hög som den han var van vid men hans patent gav honom fortfarande en tillräcklig inkomst att han skulle kunna bo kvar i villan i Djursholm och i sommarhuset på Gotland. Och nu när han hade han möjlighet att ta längre semestrar skulle det bli mer mer tid över för ”The Gold Card”, hans älskade segelbåt. Detta var verkligen det han arbetat för så länge. Framför allt skulle han, under många år, kunna göra ännu mycket mera för mänskligheten.

Detta var verkligen det han arbetat för så länge. Som professor kommer jag att kunna göra ännu mycket mera för mänskligheten. Alla kommer att beundra mig. Men ödet hade en helt annan framtid utstakad för honom. Efter bara någon vecka på den nya tjänsten kände han plötsligt smärtor i bröstet och allt blev svart.

När det ljusnade såg han sina elever stå i en klunga och se ner på golvet.

“Vem är det som ligger där”, tänkte han och gick närmare, fast egentligen visste han redan vem det var. “Jag måste drömma”, for det genom hans huvud, när han såg ner på sin egen döda kropp och vände sig om och sprang. “Jag är död”, upprepade han gång på gång.

När han äntligen stannade upp märkte han att han kommit ut på landet.

“Har jag sprungit så långt?” tänkte han förvirrat.

En bit längre fram såg han en korsning. Han gick försiktigt mot den. En väg gick rakt fram, en åt vänster och en åt höger. På den vänstra stod det Helvetet och på den högra Himlen. På den som pekade rakt fram stod det ingenting.

“Undrar vart den leder?” tänkte han, “men det behöver jag ju inte bekymra mig om. Jag vet ju vart jag ska.” Med bestämda steg tog han av åt höger.

“De har nog en stor mottagning för mig. Alla kommer att hylla mig som en hjälte. Jag som gjort så mycket gott.”

Han avbröt sig i sina funderingar när han märkte att han kommit fram till slutet av vägen. Mitt framför honom reste sig en imponerande port. Beslutsamt gick han fram till den och ringde på. En äldre man öppnade.

“Ja?”

“God dag, mitt namn är dr Berger.”

Mannen bläddrade i sina papper.

“Jag har ingen uppgift om någon dr Berger.”

“Min gode man, det har uppenbarligen blivit något missförstånd. Låt mig få tala med din chef, så ska du se att allt ordnar upp sig.”

Mannen nickade eftertänksamt och reste sig upp och gick. När han kom
tillbaka hade han med sig en stor bok.

“I den här står allt som du har uträttat”, sa han.

Dr Berger sträckte lite på sig och kände sig mäkta stolt över allt som
måste stå där.

“Läs nu, så förstår ni vilket stort misstag ni höll att göra.”

Den gamle mannen började läsa och hans ansiktsuttryck blev mer och mer allvarligt.

“Nej”, sa den gamle, “vi har inte gjort något misstag. Du hör inte hemma
här.”

“Vad menar du!” skriker dr Berger och rycker till sig boken. “Kan du inte läsa?”

Han bläddrade i boken och fick upp en sida där det stod att läsa:

Dokumenterat:

Dr Berger har under sin tid i jordelivet avsiktligt dödat 350000 djur och 75000 människor. 5000 människor har blivit blinda genom hans agerande.

Beslut:

Dr Berger äger inte tillträde till Himmelriket.

Men, tänkte Dr Berger, det var ju bara djur. Och människorna? Visserligen hade ju läkemedlet han sålt till Rumänien och Tanzania, inte fått de testresultat som krävdes för att det skulle få säljas i västvärlden,
men de hade ju kunnat testa det själva om de hade velat. Ofrivilligt log han vid tanken på att det var tack vare den affären som han fått råd att köpa sin segelbåt.

“Det har inget med mig att göra att de dog och det var ju bara såna där -, han tvekade och letade efter ett ord – ociviliserade människor. Det var ju för mänsklighetens skull”, skrek han medan han blev utkörd ur Himlen. “Jag förtjänar att komma in!”

Till slut gav han upp och gick irriterat tillbaka till vägkorsningen.

“Tänk vad pinsamt om mina elever kunde se mig nu”, tänkte han när han gick mot Helvetet.

Vid slutet av vägen reste sig en väl så imponerande port som den till Himlen.

“Här ska jag väl ändå bli väl mottagen”, tänkte han när han ringde på.

Porten gnisslade när den gled upp. En stor muskulös man tornade upp sig dörröppningen.

“Ja?”

“Mitt namn är dr Berger”, stammade han.

“Dr Berger”, sa den storvuxne mannen leende, “dig har jag väntat på
länge.”

“Äntligen någon som uppskattar mina förtjänster”, tänkte Berger nöjt.

“Kom lite närmare”, sa den storvuxne milt.

Dr Berger tog ett stort steg framåt. Plötsligt ven en örfil genom luften och innan han hann reagera fann han sig utsparkad från Helvetet.

“Där får du för att du gör så dålig medicin. Jag har inte inte kunnat sova sen jag prövade din mågsårmedicin. Försvinn härifrån! Jag vill aldrig se dig igen.”

Efter att ha blivit utkörd även från Helvetet gick dr Berger tillbaka
till korsningen.

“Vad gör jag nu?” tänkte han uppgivet.

Då fick han syn på den tredje vägen.

-Jag kanske skulle försöka med den, tänkte han.

Eftersom det inte verkade finnas något annat alternativ bestämde han sig för att göra det. Det hade hunnit bli nästan mörkt. När han hade gått ett tag la han sig ner. Jag ska bara vila ett tag, tänkte han.

Han vaknade av att ljuset stack honom i ögonen. Plötsligt upptäckte han att han inte var kvar på vägen. Hän var instängd bakom galler. Intill honom låg några stora djur, med långa hårlösa svansar. Samtidigt som han lyftes ur buren insåg han var han befann sig. Han var i sitt eget gamla laboratorium. När sprutan stacks i honom förstod han vad han hade att vänta i dagar och veckor.

{k}Lyckan kommer till den som förtjänar det.{/k}

{c}SLUT{/c}