Det är ju så att saker och ting måste byta ägare.

Då man säljer sakerna måste man tänka sig för både en och två
gånger.

Man vill ju att allt ska flyta på med den osynliga handens
hjälp.

Och att alla ska vara glada och nöjda. Det är ju som bekant
marknaden som styr. Hur nu något som bara är en relation kan
styra. Det är som att säga: Resan mellan London och Paris tyckte
att det skulle vara roligt att lägga sig i frågan om uttalandet
av ordet “Schilling”

Som alla inser faller det på sin egen orimlighet.
Rörelse-relationen mellan platser kan knappast ha nåt att säga
till om i någon fråga.

Ändå är det relationen mellan olika människor snarare än själva
människorna som på något mystiskt sätt anses styra över
människorna.

Och eftersom själva föreställningen om att nånting VERKLIGEN har
makt kanske är det enda som verkligen har det, får följdaktligen
marknaden ändå möjlighet att verka och styra nåt så in i
helsike.

Det är ju så och då frågar man sig: Vem blir glad när saker
byter ägare?

Ja, det kan nog vara en och annan som blir det. Jag skulle till
exempel bli stormförtjust om jag kom över en vacker grön sjal
för en liten Schilling.

Men man får inte tänka för långt. Då inser man att glädjen bara
kan bero på två saker.

1: Sjalen hade ett värde som var större än säljaren förstod. Då
är ju summan av min och säljarens glädje bara vid nollpunkten.

2: Eller så är det bara jag som kan uppskatta sjalens värde. Att
den har ett visst värde just för mig. Då är det ju så att saker
och ting flyter omkring utan nån osynlig mystisk hand.

Och det är då vi kan börja tänka på nytt.

Att ingenting är objektivt. Att allt är upp till betraktaren.

Det är då vi kan börja prata om kärlek.