Femte Oktober 1993

Det var en ljummen höstafton i Minnesota.
Den någorlunda framgångsrike elektronikhandlaren Robert Dean Ashe steg med bestämda steg in i affärsbyggnaden i centrala Minneapolis.
Han skulle närvara på ett särskilt viktigt möte på åttonde våningen.

Robert tryckte på den zinkpläterade knappen med texten ”HISS” ingraverad.
Ett par sekunder senare anlände hissen och dörrarna gled isär.
Robert steg in i hissen och gjorde sig beredd att trycka på knappen som skulle leda honom till den åttonde våningen.
”Vänta! Åk inte!”, ropade en ung dam från byggnadens entré och sprang med snabba steg mot hissen.
Robert, vänlig som han var, tryckte på stoppknappen och lät ännu en gång hissdörrarna glida ifrån varandra.
Den unga damen steg in i hissen och neg.
”Vilken våning?”, frågade Robert artigt och gjorde sig beredd att trycka på en knapp på den lilla panelen.
”Åtta, affärsvåningen”, sa hon och log glatt.
”Verkligen? Dit ska jag med!”, sa Robert och log tillbaka.
Dörrarna stängdes och de båda människorna omslöts av fyra skimrande väggar.
Hissen lyfte och åkte sakta upp mot den åttonde våningen.
Den lilla röda nålen som visade vilken våning hissen befann sig på pekade på en liten femma, då hissen plötsligt stannade och åkte varken upp eller ner.
”Nej”, mumlade den unga damen förskräckt.
”Lugn bara, den börjar snart åka uppåt igen, ska du se”, sa Robert.
Den unga damen fick aldrig se den oroliga min som bredde ut sig över Roberts ansikte, för i nästa sekund släcktes den lilla lampan som satt i taket och det blev helt mörkt i hissen.
Robert grävde efter en liten ficklampa som han var säker låg i en av hans bakfickor. Han hittade den och satte på den, ett litet ljus strålade från spetsen av ficklampan. Robert lyste med den lilla gröna ficklampan på panelen med alla knappar. Han hittade den gula alarmknappen och satte pekfingret mot den. Han höll fingret tryckt mot den lilla gula knappen i nästan tjugo sekunder utan att något hände. Han gav upp och sjönk ner på det mattbeklädda golvet.
Han drog fram sin plånbok och inspekterade gamla fotografier som han stoppat in
i de små plastfickorna. Den unga damen böjde sig över Roberts plånbok och såg på de svartvita bilderna. Helt apropå sa hon:
”Jag heter Lily, vad heter du?”, utan att så mycket som kasta en blick på Lily svarade han att han hette Robert.
Lily pekade på ett av fotografierna och frågade vem det var.
Bilden visade en kvinna med axellångt, mörkt hår.
Robert suckade och svarade; ”Det är min före detta fästmö, Cindy”.
”Före detta? Vad hände?”, frågade Lily intresserat.
”Det är en lång historia, för att göra den kort så passade vi inte ihop”, sa Robert och blundade. Lily såg undrande på honom.
”Vi kanske inte är kvar här i hissen för all evighet, men jag tycker ändå att du ska berätta din historia utförligt, ända från början till slut”, sa hon, och skrattade sedan när hon förstått vad hon just hade sagt.
”Jag kanske är så illa tvungen”, skrattade Robert och gjorde sig beredd att berätta en väldigt lång historia för en främling som han bara kände till namnet.

Andra November 1983

Den sena natten hade precis övergått till tidig morgon. Novemberkylan hade slagit till i stora delar av landet och ett tunt frosttäcke låg över fälten och ängarna.
Ett ensligt vitt stenhus var beläget mitt på en stor äng med gulnat gräs.
En bit bort från huset fanns det en liten damm vars yta nyligen frusit till en plan, solid yta av is. På dammens norra sida fanns en liten paviljong av trä, den hade så sakteliga börjat ruttna. Vid den frusna dammen stod en stor lönn.
Anledningen till att den stod kvar efter alla år var att den var för svår att avverka enligt godsägaren.
Godsägaren, ja. Melvin Hemmers var sjuttionio år gammal, och någon mystisk kraft verkade ha förberett sig i flera år för att ta hand om honom den här perioden. Det var torsdag, den dagen då Mr Hemmers varje vecka gick ut och tog hand om sin stora trädgård. Han hade ingen större lust att lämna huset idag.
Han erinrade sig också om att det imorgon var dags för honom att fylla på sitt matförråd för den kommande månaden.
Trött som han var hade han tänkt somna om igen, men under hela sitt liv så var det just att somna om som alltid varit det svåraste för Melvin att göra.
Han gick fram till det hörn av sovrummet där Elliot bodde.
Elliot var en liten svart jaktspindel som, tack vare Melvins ödmjukhet och regelbundna utdelningar av mat, levt i fyra år. ”Det måste vara världsrekord” tänkte Melvin, men han var alldeles för gammal för att låta sig bli berömd.
Han bestämde sig istället för att mata Elliot med en saftig fluga, och sedan bege sig ut mot köket, på markplan.
Melvin lockade fram den lilla tama musen som han kallade för ”Sneek”.
Han satte ner en liten köttbit framför Sneeks krypin, och inom kort pinnade en liten vit mus fram över golvet för att äta upp köttbiten.
”Du har det allt bra, Sneek!”, muttrade Melvin och log med sitt fårade, grå ansikte.

Själv åt han en skiva av ett hembakat bröd gjort på fullkornsvete, hans favorit så här dags på morgonen. Till det drack han en kopp mjölk, som han fått efter att han tagit vara på kossan Wendys senaste mjölk.
Efter den torftiga frukosten öppnade han husporten och steg ut.
Vinden ven och höstens kyla rev som klor, Melvin fryste ända intill märgen.
Han gick mot den bit av gården han kallade för ”Lustgården”, ett vitt staket som omringade en fin trädgård med rosenbuskar. Han gick fram till en av buskarna och plockade en stor röd ros, den stoppade han sedan i en av fickorna.
Han gick mot den damm som hans far Anthony inrättat sjuttiotvå år innan den här Novemberdagen.
Han satte sig på huk vid dammens kant och stirrade in i den gula vassen.
Han väntade på att Phil skulle komma. Phil var Melvins tama groda, som levt i ett par månader. Innan Phil hade han haft George, Manny och Dinkens.
Melvin satt på huk där i det kalla gräset i nästan fem minuter, innan en liten grågrön groda skuttade fram över dammens iskant för att nå Melvin.
”Phil, jag har väntat länge nu!”, sa Melvin, och lade grodan på sin handflata.
Där lät han den stanna tills han hittat något han kunde ge grodan för att stilla dess hunger.
Sedan gick han vidare, upp emot den stora röda ladan som låg hundra meter bort.
Den hade flitiga snickare från byn rest för många år sedan. Det var den enda byggnad Melvin låtit restaurera.
Bakom den stora svarta porten satt en ensam ko och idisslade lite halm som den hittat i ett hörn av ladan.
”Och hur mår min sköna Wendy idag då?”, viskade han till den gamla kossan och gick fram till den. ”MUUUU!”, svarade Wendy och stirrade med sina stora nötbruna ögon på Melvin. Han skrattade och sa sedan: ”Jaså, det säger du?”.
Han klättrade uppför den stora, kraftiga trästegen som ledde upp till loftet.
Melvin grabbade tag om ett lass hö och slängde ner det till Wendy.
Hon gick sakta fram och började sluka gräset.
Melvin klättrade ner för stegen och sa adjö till Wendy, det var dags att gå till körsbärsträdet.

Melvin gick till baksidan av huset, där ett ensamt körsbärsträd stod.
Trots att det var November så satt fortfarande en liten rosa blomma kvar på en av grenarna. Han plockade fram den röda rosen han hade plockat tidigare och lade den försiktigt på gräset framför trädets stam.
Han blundade en stund, och var alldeles tyst. En tår gled nerför hans gamla kind.
Han tryckte händerna mot sitt livlösa, grå hår och grät.
Efter han hade viskat tyst för sig själv i några minuter reste han sig upp och gick mot bikuporna.
Melvin hade tre vita lådor, alla bin i den första kallade han ”Bez”, alla i den andra fick heta ”Zezz” och bina i den tredje bikupan hette allihopa ”Zzz”.
Han plockade ut den honungskakan som Bez de hade arbetat med de senaste veckorna. Sedan plockade han ut den lilla kakan som Zezz gjort.
Men han lät Zzz’s honungskaka vara, den var inte riktigt färdig, tyckte Melvin.
Han bestämde sig för att sända iväg det brev han hållt på att skriva, så han gick till den lilla stugan där duvorna John och Mary bodde. Han fäste brevet runt Marys ben och lät duvan flyga iväg.
Med det så styrde han sina steg mot dörren, torsdags morgonen var slut och han skulle få en lugn och skön dag inne i huset.
Han tog fram sin stora kniv, vars handtag han själv svarvat som ung.
Bladet var lika fint nu som då, eftersom han dagligen tog väl hand om det.
Han skar först de två honungskakorna i mindre bitar och lade dem i en stor glasburk, som var till hälften fylld med gula och bruna honungskakor.
Sedan drog han fram en bytta med den mjölk som han hade fått från Wendy för några dagar sedan. Han tog också fram en gammal slev och började röra om häftigt. Efter en lång stund hade han kärnat mjölken till grädde, och då var han nöjd.

Han gick till skafferiet och hämtade en liten flaska etanol, vars innehåll han tömde i byttan med grädde. Han tog sleven och rörde om tills spriten spridits helt i grädden. Han tog upp en bit grädde med ena handen och smetade ut den över ansiktet. Sedan tog han kniven och skar försiktigt bort grädden, samtidigt som han avlägsnade det tunna lager skägg han fått under veckan.
Efter att Melvin hade rakat sig tog han fram en hink med vatten och tvättade både ansiktet och kniven. Han satte sig ner i fåtöljen som stod i salongen.
Det var skönt att få slappna av, tyckte han.
Melvin var mycket mager, han gick bara till byn en gång i månaden för att handla in det som var livsviktigt. Han åt inte mycket mat, men han måste ändå köpa kött, bröd och mjölk.
Byn låg tre kilometer bort, han skulle traska dit med sina tjocka gummistövlar imorgon och slösa bort en mindre förmögenhet, trots att han inte köper mer mat än vad genomsnittsamerikanen köper per vecka.
Pengarna Melvin levde på hade han samlat under hela sitt liv, han hade också ärvt hundratusen dollar från sina föräldrar och tusen dollar från Wendy, hans fru.
Wendy hade dött på sjuttiotalet, efter att hon fått diagnosen cancer.
Melvin blev förskräckt och sålde många träd, kor, hästar och rosenbuskar som de hade haft på gården, för att få råd att betala sjukhusräkningen.
Wendy avled, och Melvin hade ingen människa kvar att dela sorg och glädje med, så han delade den med de djur som han hittade i och runt huset.
Det enda Melvin önskade sig var att få tillbringa resten av evigheten med sin fru, men han visste att det skulle dröja innan han fick som han ville.
Pengarna han hade ärvt och fått från släktingar samt nära och kära började sina; snart hade hans pengar tagit slut.
Han hade länge funderat på att sälja gården och flytta till byn. Han hade hört att det fanns många fina lägenheter där.
Melvin gick nerför källartrappan. Källaren var mörk och sval. Han drog i ett tunt snöre för att sätta igång generatorn som gav huset elektricitet.
Ett matt ljus från en dammig glödlampa belyste källarutrymmet.
Överallt fanns det lådor och kartonger, fyllda med nostalgi.
Han gick fram till matkällarens port, öppnade den och steg in.
Där inne var det ännu kallare, Melvin lät sin högra hand darrande söka sig genom det mörka skrymslet och hitta något ätbart. En tomat, ett äpple eller kanske en gammal köttbit? Han hittade något avlångt som verkade duga, så han tog med sig det ut ur matkällaren och stängde igen porten.
Han drog i snöret för att släcka lyset och gick sedan med snabba steg uppför trappan och in i köket för att se vad han hade tagit från matkällaren.
Det var en majskolv. Den omgavs av ett strävt, brunt hölje. Så fort Melvin skalat av höljet såg han den fina, gula majskolven. Han tog fram kniven och skalade av de små gula kornen, som han sedan lade i en kastrull. Han hällde på matolja och tände gasolspisen. Efter bara någon minut började majskornen explodera och förvandlas till vita bollar; popcorn. Han hällde en nypa salt på popcornen och hällde över dem i en större skål. Han satte skålen på bordet i salongen.
Melvin sprang glatt upp till ovanvåningen och hämtade den bok han höll på att läsa. Sedan satte han sig i salongen och började läsa boken samtidigt som han åt popcornen. Han var stolt att han faktiskt lyckats, det hade varit flera decennier sedan han gjorde det sist.

Tredje November 1983

En ensam vit duva flög i cirklar över Robert Dean Ashes och Cindy Mints hus inne i byn. Cindy stod i vardagsrummet och såg ut genom det stora fönstret.
”Robert”, sa hon, ”Robert, kom du måste se!”
Robert klev sakta in i rummet, klädd i en blå skjorta och ett par bleka jeans.
Han såg på Cindy, och sedan på duvan.
”Drog du hit mig för en fågel, Cindy?”, frågade han trött, han hade just stigit upp ur sängen och klätt på sig som hastigast.
”Inte vilken fågel som helst, Robert”, sa Cindy och log, ”Det är en brevduva!”
Cindy, otålig som hon var rusade fram till Robert och släpade honom ut genom dörren. Det var kallt, helst av allt ville Robert lägga sig i sängen och somna om.
Helt plötsligt dök duvan ner mot Robert och landade innanför hans skjorta.
”FÅ UT DUVUNGEN, CINDY!”, röt han och sprang vilt i cirklar och flaxade med armarna. Cindy fnissade, men för sitt eget bästa så döljde hon det genom att sätta sin hand för munnen.
Robert knäppte upp skjortan och fångade den lilla duvan mellan sina händer.
”Den har ett meddelande runt foten, Robert!”, viskade Cindy i hans öra.
Robert slet loss brevet och vecklade ut det.
”Det här kan inte stämma…”, muttrade han förargat och läste brevet, ”Det är inte till mig!”. Han räckte brevet till Cindy som läste igenom det om och om igen.
”Det står: Till personen som hittar brevet, skicka tillbaka Mary med ett nytt meddelande”, läste Cindy.
”Vem är Mary, duvan eller?”, frågade Robert.
Cindy såg på Robert.
”Vad är det, Robert?”, frågade hon ömt.
”Jag är trött, jag har inte ätit frukost. Och så dyker EN DUVA ner i min skjorta!”
Cindy tog med duvan in i huset och gav den en liten matbit.
Robert drack en kopp kaffe, ett glas juice och till det åt han fyra smörgåsar.
Cindy fäste blicken på Robert. Han tittade upp och sa: ”Ja, ja. Jag skickar iväg duvan!”
Efter frukosten satte han sig ner och skrev ett meddelande på en bit papper som han hittade i papperskorgen. Han virade brevet runt duvans ben och gick ut med duvan i händerna. Han kastade upp duvan i luften och lät den flyga tillbaka till sin ägare.
Robert suckade, han brukade inte vara så här arg, det måste ha varit en riktigt dålig natts sömn bara. Och så vitt han kom ihåg så hade han haft en mardröm.

Melvin satt på en stol vid köksbordet då duvan Mary anlände. Hon flaxade utanför det gamla fönstret, som han borde ha bytt ut för länge sedan. Melvin reste sig upp och öppnade fönstret. Duvan flög in och svävade glatt i det lilla köket. Han höll ut sin hand och väntade tålmodigt på att duvan skulle komma. Efter en stund landade den i hans kupade hand. Han knöt loss snöret som höll fast den vita pappersbiten vilken var rullad runt Marys ben. Han puttade upp fönstret ytterligare och lät duvan flyga iväg, sedan satte han sig ned igen och läste meddelandet på den skrynkliga lappen.
“Till ägaren av duvan, eller vem som än nu hittar det här brevet. Mycket intressant fågel, vi måste träffas, Vänliga hälsningar Bob Ashes”, Melvin skrev genast ett nytt brev: “Till Bob Ashes, goddag avsändare av det förra brevet, häri bifogar jag min adress så att du kan hälsa på, Melvin Hemmers”. Sedan satte han sig i salongsfåtöljen och vilade.

Sjätte November 1983

Robert Dean Ashes gick uppför den långa grusvägen över Mr. Hemmers ägor. Han såg ut över trädgården och såg en frusen damm, en lada och en liten inhängnad trädgård, “Fantastiskt”, tänkte han, “Hur har han lyckats ha hand om allt det här?” Robert hade nämligen hört talas om mannen som bodde här. Han var gammal och bodde alldeles ensam på den stora gården. De flesta han pratat med om honom hade sagt att han inte klarar av att skötta gården, han var för gammal och den var för stor. Robert hade faktiskt aldrig ens gått på den väg som gick utanför Mr. Hemmers gård, han hade aldrig sett det stora huset, och nu stod han på dess farstu och knackade på dörren. Efter en stund öppnades dörren av en gammal gråhårig man.

Femte Oktober 1993

Lyset tändes och hissen började röra sig åter, Robert kände sig nu avbruten. När han äntligen kommit igång med berättandet så tar det ett abrupt slut. “Det var en väldigt trevlig historia”, sa Lily och vände sig om mot hissdörren, beredd att gå ut.
“Men, vänta… Det finns mer!”, sa Robert men hissen anlände till åttonde våningen och dörren öppnades. “Jag är ledsen”, sa Lily utan att vända sig om, “Men jag har ett möte”
Robert accepterade det och gick han med genom korridoren på affärsvåningen.
Han öppnade dörren till det rum dit Lily nyss gått in i. “Vänta lite” sa han. Lily vände sig om och nickade, “Jag uppfattade inte ditt efternamn”, sa han.
Hon log och stod stilla en stund, sedan sa hon, “Hemmers, Lily Hemmers”