Jag minns hur din hand slött vilade mot min höft. Sådär nonchalant. Som om den bara hamnat där, utan någon egentlig anledning.
Jag minns fukten från din handflata. Tydligt avslöjande.
Jag minns med huvudet mot ditt bröst. Ditt hjärtas ljudliga slag i mitt öra.
Jag blundade och svalde. Låtsades svälja hela dig. Låtsades känna dig sprattla i min mage. Och minns att jag fnissade berusat. Tittade upp och mötte din frågande min.
Och hur jag besvarade den med en axelryckning och ett leende. Du frågade ingenting.
Bara klappade mig över huvudet, som om du förstod.

Utanför blinkade grannens juleljus. Jag tänkte på hur lyckligt lottad jag var.
Att jag hade grannar som höll ljus i mörkret. Att jag hade dig att luta huvudet mot.

Min bästa julklapp var du. Jag önskade ingenting mer. Jag fick ingenting mer.
Nu undrar jag varför.