Pappa tåras inte, han håller ihop. Det växer i pannan på mig för att han håller ihop. Att känna empati för någon så empatilös är uteslutet. Jag känner bara hur det växer, kliar och förbannar istället. Det är lika mörkt ute som här och jag sov inte i natt heller, det var svarta fållor som vandrade över väggarna och jag höll de sällskap. Höll reda på mig själv i vimlet av obegriplighet. Nu håller pappa reda på oss. Fan också han fortsätter verkligen att hålla reda på oss. Lugnt och fint sätter han oss vid frukostbordet och lugnt och fint sätter han i oss frukost. Det är ingen som vill ha pålägg för det är ingen som känner skillnaden. Vi ser inte på varann, för det hade krävt mod och senast jag hörde av den andades jag fortfarande.

Pappa andas fortfarande. Trots att lillebrorsan vägrar att ta på sig kläderna som ligger framme. Jag sitter kvar vid frukostbordet men jag hör hur lite han tycker att det spelar någon som helst jävla roll. Jag hör vem bestämde vad som skulle bäras? Vem bestämde hur det skulle gå till? Den enda som har rätt att ha en åsikt kan inte ha det. Lillebror behåller sina egna kläder, de är trots allt svarta, medan jag går och sätter på mig någon annans. Jag tror honom visserligen men jag tror inte att alla andra gör det och jag vet att jag inte kommer att orka diskutera. Lika bra att göra det som vem det nu är bestämt att det ska göras. Ta på mig någon annan, vara stel och okomfortabel i någon annan, det kanske rent av avlastar. Det gör det inte.

Jag kommer på mig själv med att sitta i vägen, ta upp plats, så jag flyttar på mig. Försvinner ytterliggare en aning. Vi är inte skapta för att klara av sådant här tänker jag och hör hur hela kroppen nickar samstämt. Bara det att pappa fortsätter att hålla ihop och det skapar missljud. Det skrapar och viner från hans ihophållsamhet. Han har hämtat blommorna och de är fruktansvärt vackra men de betyder ingenting jämfört med han själv så de betyder alltså ingenting. Sedan går vi tillsammans ut genom dörren och nu har ljuset börjat snegla fram, sakta försiktigt precis som om jag skulle märka något. Hahaha knappast tänker jag inte men det är så det är.

Pappa ska inte klara av att köra, det ska han verkligen inte. Jag klarar inte ens av att sitta bredvid. Lillebrorsan klarar enbart av att vara sig själv. Men pappa klarar av att köra bil. Jag har lärt mig att ett minus ett är lika med noll. Men han är ingen nolla, han är inte vad han borde vara, han håller ihop. Kör. Tar oss framåt fast allt vi borde göra är att stå helt och hållet med stilla. Vi skulle inte ha rört oss en tum sedan dess och bara övertyga oss om att allt var okej. Blunda och låtsas, låtsas, låtsas. Använda varenda cell till att vägra inse.

Vi är först på plats och det är väl det som är meningen. Pappa öppnar våra dörrar och tar oss med längs med stenmuren av från asfalten in på grusgången. Han håller oss i varsin hand, håller ihop oss. Fan släpp tänker jag så högt jag orkar men är för svag för att göra något åt det. Jag låter mig hållas. Blicken flackar till höger och vänster. Snart får ni sällskap berättar jag för de som redan ligger där. Snart får ni sällskap.

Det skrapar om våra fötter mot gruset och vinden viner. Missljud. Jag hör hur kan någonting så omärkvärdigt som en dunkande klump i bröstet vara så märkvärdigt? Göra sådan oändlig skillnad? Jag ser mig omkring men utläser inga svar så jag fortsätter inåt en bit till. En pappa bort ställer sig lillebrorsan och spyr. Det fick inte plats längre och jag är så avundsjuk att jag försöker köra in handen i min egen hals, härmas, men det är en mun ivägen och den har glömt hur den fungerar. Jag får behålla lite till.

Vi fortsätter fram till porten. Där stannar allt äntligen upp. Slutar spolas framåt. En dov känsla av lossning uppstår och jag tittar försiktigt mot pappa. Ser ett ansikte helt översvämmat av död. Allting släpper. Han håller inte längre utan försvinner bakom en ridå av undertryckta dygn, smärta och framspringande insikt. Faller ihop till en skakande hög på marken som försöker borra sig ner och försvinna. Säga upp sin existens. Jag byter plats direkt. Tar över. Är precis som innan men nu helt plötsligt den som är överlägset mest på plats. Jag böjer mig över högen och låter skakningarna spridas. Lillebror gör likadant. Vi delar med, plockar åt, förenar oss. Vibrationerna kommer aldrig att dö ut, det vet jag. Men de kommer att mattas, de kommer att låta saker trilla rätt igen. Jag märker hur bortglömda delar av mig sakta vaknar till liv. Min mun öppnar sig och jag hör mig själv viska. Vi lever. Vi minns.