Det känns som jag sitter fast

Jag är instängd i en bubbla
I en bubbla gjord av glas
En glasbur

I min glasbur sitter jag fast
Tittar ut på alla som går förbi
Men dom ser inte mig
Jag är osynlig

I deras värld syns jag inte
Deras ögon blundar
Dom ser mig inte
Men ändå finns jag där

Sorgen av att lämna den enda
Som jag någonsin älskat
Som jag någonsin litat på
Den enda som betytt något för mig
Plågar mig mer och mer

Varför?

Längtan av att stanna kvar växer
Men ändå krymper

Stanna kvar

Tillbaka till alla slagen
Till alla orden som viskades
Och skreks
Tillbaka till tystnaden
Tillbaka till att bli tvingad att göra något
Man inte ville
Tillbaka till allt som blev fel

Alla lögner
Alla falska sanningar
Tillbaka till alla rykten

Sorgen tar över
Jag klarar inte av mer
Jag ställer mig på bron
Tänker på att hoppa

Tar ett steg
Tvekar

Tänker:
“Skulle någon sakna mig?”

Innan jag hoppar skänker jag
En tanke till min älskade och
Ber om förlåtelse

“Döden skiljer oss inte åt
Den förenar oss bara på ett annat sätt”

Jag ställer en sista fråga innan jag hoppar:

”...Om ett träd faller i skogen utan att någon ser det,
föll det eller fanns det då överhuvudtaget?”

©Zatine