I fönsterbrädans marmor
finns andra existenser fångna.
De lever samtidigt som du.

I stentid. Trögflytande. Grå.
Trilobiternas revbensskelett
minns samma hav, fast äldre.

Trots att du simmar motströms
närmar du dig dem. Kortast väg
är inte alltid närmast. Genom stenen.

Du gnider med dammtrasan
som på en kristallkula.
Livet sker strax under fingrarna.

Innan det kröp mot land. Innan.
Fortfarande finns det plats
för sådana ord. Adressen var alltid din.